Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Margit Abenius: Instängd — utestängd. Reflexioner kring Pär Lagerkvists ”Dvärgen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
furstinnans omvändelse. Steril är han inte, ty
han föder det onda. Bakom allt destruktivt som
sker spåras i själva verket bara ett inflytande:
dvärgens. Man skulle tycka att en varelse som
gör så mycket ont borde uppväcka en naturlig
avsky hos läsaren, i varje fall en kraftig
moralisk reaktion. Nutidens största dvärg retar dock
genom sina ord och handlingar sina
motståndare till hånfull ilska. Icke så Lagerkvists. En
viss löjlighet vidlåder honom och hans platta
yttranden, det är sant, men löjet blir kallt, utan
varje skymt av befrielse. Framför allt är det en
skräckatmosfär som omger honom, men den är
besläktad med det man erfar inför vissa
sinnessjuka — här är allting fåfängt, detta är det
absolut tröstlösa, hitin når du aldrig. Lider ett
sådant väsen — och detta förefaller av många
tecken troligt — så lider det på ett sätt som
man icke kan fatta eller förstå.
Här är vi framme vid det mest väsentliga
i dvärgsjälen så som Lagerkvist har skådat och
frambesvurit den: dess oföränderlighet.
Dvärgen, som kroppsligt sett har "de rätta
proportionerna", äger ingenting paradoxalt eller
dualistiskt inom sig, ingen dubbelhet, varken
dunkelhet eller gudomsgnista; själva den
hemlighetsfulla grund ur vilken förvandling sker är
hos honom förtvinad, förtorkad, den förefaller
att helt enkelt fattas. Som en brist i diktverket
kan man möjligen framhålla att denna
egenskap hos dvärgen röjs för tidigt och blir för
klart utsagd: borde den inte ha framskymtat
utan ord som hans personlighets tysta facit?
frågar man sig. I vilket fall som helst gör den
sig starkt förnimbar, är av kylande och
skrämmande verkan.
»
Dvärgen är alltså en instängd, men också
en utestängd, vilket är två sidor av samma sak,
ty den i jagets källarhåla instängde är
utestängd från solen, stjärnorna och
sammanhanget. Över den andra världen i "Dvärgen",
människornas, spelar ljuset och dagrarna, trots
att vi helt och hållet, genom ett mästerligt
grepp av diktaren, upplever den i dvärgens
negativa och groteska vantolkningar. Och vad
som utmärker samtliga de mänskliga
gestalterna, även de ofullständigt skisserade, är att
de alla äger något av levande föränderlighet
och spänning och att de trots sina motsägelser
eller just tack vare dem har något som gör att
man fattar dem och upplever dem som
helheter. Mest lik dvärgen i fråga om
oföränderlighet är Boccarossa, den krigiske, "helt och
hållet man". Dvärgen beundrar honom också
oreserverat. Även fursten liknar starkt dvärgen
i det undanglidande och otydliga som utmärker
honom. Fursten är en av dessa människor som
man har svårt att riktigt se. Han gynnar konster
och vetenskaper och har sinne för det
ofrånkomliga i folkets religiösa behov, men
knappast av egen böjelse förefaller det, och när han
låter undanröja dotterns älskare, så är det inte
av vrede eller därför att hans vilj a har kränkts
utan därför att det är bra att de är ur vägen.
Fördelen är med andra ord hans ledstjärna,
och för en sådan natur skall dvärgen alltid
vara oumbärlig när tider blir. Och ändå har
fursten i motsats till dvärgen en viss chans
att utvecklas: sinnet för det ädla och sköna
är den spröda tråd som förbinder honom
med någonting utanför honom själv, och han
är knappast riktigt densamme i slutet som
i början.
Också furstinnans intressanta gestalt är
hemlighetsfullt sammankopplad med dvärgen. "Om
jag skulle ha älskat någon, skulle det ha varit
furstinnan", säger dvärgen på flera ställen i
boken. "Furstinnan litar på mig" — där finns
alltså ett samband. Varför älskar dvärgen
furstinnan? Det är en av de många gåtor som
tanken hejdar sig inför i denna sammansatta
saga. Svaret ligger väl till en del däri att en
natur som dvärgens kan passioneras bara av
det som är likt honom själv, och hos furstin-
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
