Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Claude Briac: Den franska filmens utveckling 1939—45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLAUDE BRIAC
de Monsieur Lange" är en våldsam satir över
bourgeoisien och prästerskapet.
"Den stora illusionen", som inspelades efter
"Natthärbärget", torde kunna räknas till de
bästa franska filmerna — ja, är kanske rentav
den bästa. Denna film, som introducerades i
Sovjetunionen som kommunistisk
propagandafilm, uppskattades i hög grad av Göring, som
ville lansera den i Tyskland för att den enligt
hans uppfattning representerade den
nationalsocialistiska andan. I Frankrike ansågs den
slutligen av många vara ett rent nationalistiskt
verk. I själva verket var filmen endast djupt
mänsklig och så exakt i sina minsta detaljer
att tyskarna där kunde finna en icke karikerad
tysk officer, ryssarna en fördömelse av kriget
och fransmännen återigen prov på fransk moral
och uthållighet. Vad själva livet i ett fångläger
beträffar, har jag själv kunnat göra vissa
iakttagelser. Den dagliga samvaron med fienden
skapar ett latent hattillstånd, medan den
långvariga frånvaron från Frankrike resulterar i en
ökad fosterlandskärlek och en i varje fall
skenbar nationalism. Nästan alla de franska
krigsfångarna var under detta krig gaullister — inte
av ideologiska skäl utan för att ha något att
kompensera omgivningens inflytande med.
Efter den ambitiösa men kaotiska
revolutionsfilmen "Marselj äsen" återvände Jean Renoir
med "Människans lägre jag" till den dystra
atmosfär han föredrar och fann hos Zola ett
ämne som passade honom. Jean Renoirs sista
film före kriget var "La règle du jeu", en besk
samhällssatir som kan erinra om Marcel Proust.
Filmen är gjord med stor teknisk brio och
påminner i vissa avsnitt inte bara om Proust —
utan också om bröderna Marx. "La règle du jeu"
är den första verkligt satiriska film som
framställts i Frankrike, tyvärr försvann den hastigt
då krigsutbrottet kom tätt efter premiären.
I jämförelse med Jean Renoir blir Julien
Duvivier huvudsakligen en rejäl och rutinerad
hantverkare. Hans arbete är systematiskt, ofta
till och med elegant och alltid intressant, men
hans brist på psykologiskt djupsinne gör en
film som "Det brinner en eld" till en ganska
likgiltig sak, även om det spelar mindre roll
i en gangsterfilm som "Pépé från Marseille"
och i "Drömmarnas vals", där serien av
kontrasterande sketcher höll publikens intresse
fånget. Hans version av "Körkarlen" blev ett
enastående fiasko och alla hans filmer vittnar
med sin brist på enhetlighet om sin
upphovsmans avsaknad av personlighet. Hans kunskap
om film och hans rutin ställer honom i klass med
många amerikanska regissörer och det torde
vara anledningen till att han är en av de få
utvandrade regissörer som lyckats i Hollywood.
Under nämnda period uppmärksammades
Jacques Feyder huvudsakligen tack vare sin
talang för plastiska effekter. Ännu mer
utpräglat än Renoir har han i filmen sett en
möjlighet att skapa levande tavlor och fresker
— det bästa exemplet härpå är väl den
praktfulla "Hertigen önskar nattkvarter". I
"Nordlandets lag" återvänder Feyder till den teori
han odlat under stumfilmstiden, teorien om att
människan är identisk med sin miljö. Han har
en gång sagt att filmen skulle möjliggöra
framförandet av dramer eller farser utan
skådespelare, där exakt studerade gester, detaljer
och rumsinteriörer skulle ånge handlingen ...
Dessa fyra var 1939 de tongivande
regissörerna som räknades som mästare, men deras
ledarställning var redan då allvarligt hotad.
René Clair, som 1934 avrest till England, hade
lämnat en ledig plats efter sig och kandidater
fattades inte.
Marcel Carné blev mannen. Efter den
skickliga melodramen "Jenny" regisserade han "Det
perfekta brottet", där en anglosachsiskt
humoristisk ton modifierade Carnés sedvanliga
dragning till det morbida. Sitt rätta klimat fann
Carné i nästa film, "Dimmornas kaj", en
hopplös och desillusionerad film med kvävande
atmosfär, och detsamma gäller för "Dagen
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
