Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Erik Lindegren: Den unge döde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN UNGE DÖDE
av en kommunistisk revolution. Vissa försök
gjordes att kombinera de båda ideologierna,
men oftast beskyllde man varandra ömsesidigt
för naivitet, självbedrägeri, dogmatism och
verklighetsförfalskning. Nordahl Grieg aktade
sig för sin del noga för den psykoanalytiska
labyrinten, han gick den "yttre" vägen, for
omkring i världen och skaffade sig i bästa
engelska stil en gedigen planetarisk utblick, till
«n början som ung och äventyrslysten poet
med Johannes V. Jensens och Kiplings poesi
och handlingsevangelium som tvivelaktigt stöd,
så småningom som målmedveten marxist och
lidelsefull inpräglare av tesen att
civilisationens öde avgjordes varje dag genom den
enskildes viljeakt. Under hela 30-talet hör Grieg
på ett självklart sätt hemma i samma
internationella sammanhang som en Malraux, en
Hemingway, en Auden och Spender; dessa fem
hörde till det spanska inbördeskrigets mest
uppmärksammade intellektuella stötbrigad;
patrioten Grieg var med och försvarade Norge
överallt. (Att han rent konstnärligt inte annat
än i undantagsfall kunde mäta sig med sina
fyra kolleger som prosatör respektive poet är
en annan sak. Trots att han egentligen till sitt
innersta väsen var lyriker var det endast i
dramat och då framför allt i mästerverket
"Nederlaget" som hans konstnärliga
uttrycksmedel rent tekniskt stod i nivå med hans tid.
Att han som poet var så ojämn och i sämsta
fall begagnade sig av en intellektuellt
onyanserad och löslig form berodde väl på hans
positiva entusiasm, på att han tillhörde en relativt
primitiv kulturkrets och på att hans
utgångspunkter var de kraftfullt enkelspåriga
retorikerna Jensen och Kipling.)
En diktare som går sin väg alldeles spikrakt,
utan fördjupande kriser och svåra val är
emellertid en ganska ointressant företeelse. Han
blir en förkunnelsemaskin, den väg han valt
mister i värde om han inte haft flera att välja
på; den sanning han kommit fram till blir föga
övertygande, eftersom den aldrig undergått
något verkligt hållfasthetsprov. Hela Griegs
inställning, och alltså också hans dikter i
"Friheten", blir till exempel dubbelt övertygande,
just för att han tio år tidigare kunnat se
kritiskt på den. Detta gör han i essaysamlingen
"De unge døde", som behandlar de engelska
diktarna Keats, Shelley och Byron samt de tre
världskrigsskalderna Brooke, Sorley och Owen.
Den skrevs i Oxford, före hans resor till
Ryssland och Spanien men efter resan till Kina och
det sociala kampdramat "Barrabas". Där ger
han oss också en viktig nyckel till förståelsen
av diktaren Griegs innersta strävan och hopp.
Den första essayen i samlingen handlar om
Keats och inledes med ett brevcitat från denne:
"En nogenlunde verdifull manns liv er en evig
lignelse, og meget få mennesker kan se
mysteriet i hans liv — et liv som skriftstedene
billed-lig... Lörd Byron er målerisk men ikke
billed-lig. Shakespeares liv var en lignelse, hans
verker kommentarerne til den." Och på bokens
näst sista sida i essayen om Owen heter det på
nytt: "Det allegoriens liv som Keats krevde av
alle verdifulle menn, ser vi nu lyse gjennem
Wilfred Owens blodete, sølete khaki." Både
genom tonfallet och placeringen av dessa citat
avslöjar Grieg, att det här rör sig om en
hjärtpunkt och en målsättning hos honom själv. Det
är inget tvivel om Griegs beundran för den
store engelske romantikern och hans
skönhetsdröm, men samtidigt är denne hans motspelare
och probersten i vad det gäller hans
personlighetskamp. Keats ansåg nämligen att ingen kan
nå sanningen som strävar efter den. För honom
var poeten helt och hållet en mottagande, ett
medium, en man utan identitet, eftersom han
alltid måste uppgå i ett annat väsen. Detta
ledde till att Keats "blev väpnad som diktare
men försvarslös som människa", skriver Grieg.
Och i detta sammanhang kommer Grieg med
en kommentar, som sannolikt grundade sig på
självanalys, och som i alla händelser visar att
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
