Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Erik Lindegren: Den unge döde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK LINDEGREN
DEN UNGE DÖDE
Under det nu pågående och snart avslutade
världskriget har den svenska
informations-styrelsen inte utgett någon broschyr med titeln
"Vad fordras av en svensk beredskapsdiktare?"
och likaså gott är det. Men i samband med
läsningen av Nordahl Griegs "Friheten", den i vår
utgivna samlingen av samtliga dikter som han
skrev i landsflykt, kan det vara lärorikt att
försöka bilda sig en uppfattning om vilka mått
denne Grieg verkligen fyllde som norsk
kampdiktare. I ett föredrag, "Vårt kulturarv",
klargjorde en gång Malraux skillnaden mellan den
anonyma medeltidskonsten och den "retoriska"
moderna med orden: "Vad som betydde något
i en helgonstaty var helgonet, vad som betyder
något i ett verk av Cézanne är Cézanne." På
samma sätt skulle man om Griegs kampdikter
kunna säga, att det som är av betydelse i dem
är att de är skrivna av Grieg och att denne
själv inte hade den uppfattningen.
I sin härligt okonventionella och frispråkiga,
på en gång varma och spirituellt intima
Ver-dandiskrift om Nordahl Grieg, säger Johan
Borgen att Grieg var den man som vågade säga
hjärta när alla andra sade hjärna. Han var en
flyttfå gel, som många visade vägen men ändå
hittade — med andra ord hade han tillgång
till det speciella organ som tillät honom att
kliva över många av de dogmatiska
skiljelinjer och fördomar, de teoretiska,
psykologiska och politiska motsatspar, inför vilka
en stor del av hans generation stod grubblande
Nordahl Griec: Friheten. Bonniers 1945. 4:50.
som hönor inför ett kritstreck. Han var till
exempel internationalist och så småningom
kommunist lika naturligt som han var radikal
och glödande patriot — vilket han
dokumenterade redan 1929 med diktsamlingen "Norge i
våre Hjerter", vars vid den tiden ganska
häpnadsväckande nationella patos av de
intellektuella mottogs med en blandning av sympati
och löje men numera skulle kunna ses som en
diktares framsynta vaccineringsförsök
gentemot kommande ockupationsbaciller. En annan
märklig sak var att han på ett lyckligt sätt
förenade egenskaper, som inte ofta harmoniskt
balanserar varandra. Hans ovanliga vitalitet
och ljusa entusiasm och livsbejakelse
kombinerades med en högspänd social idealism där
offerviljan (en människoälskares offervilja)
var det centrala, handlingsmänniskan gick i par
med drömmaren. I den vackra minnesdikten
till den av tyskarna arkebuserade Viggo
Han-steen finns det en strof som nog delvis kan
tillämpas på Grieg:
Var ikke dette din gåte: at selve din harmoni
gjorde at du så voldsomt og prutningsløst tok parti?
Noen blir drevet av hat mot alt som vil undertrykke,
av smerte, nød og forpinthet... Men du ble drevet
av lykke.
Under 20- och 30-talet var ju de
"progressiva" intellektuella i stort sett delade i två
läger. Det ena bestod av dem som väntade sig
mänsklighetens frälsning genom den moderna
psykologien och framför allt psykoanalysen,
det andra av dem som väntade sig samma sak
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
