Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Carl-Erik af Geijerstam: Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Rabbe Enckell: Tonbrädet. Helsingfors 1935.
Denna diktsamling av Rabbe Enckell, som
kom ut för tio år sedan, är ett tunt häfte på
53 sidor. På omslaget är en pastell, signerad
R. E.: en flicka står vid ett bord med en
blommande vit cyklamen. I handen håller hon en
liten hammare och hon är sysselsatt med att
spela på ett tonbräde.
Tonbrädets klang
för ovan barnahand
slår ut i fönsterskymning.
Kring vit cyklamens knoppar
så kort och kall är vinterdagen.
Den mejslar ut sig själv i snö
och ljuset flyr metalliskt mjukt
i taket med purpurvingen.
Men trevande hammaren slår
lätt som sökte i minnet
första vårfågelns sång.
Kan man finna något så ömt och samtidigt
så fast i sin förvissning som denna dikt? Det
mest flyktiga och det mest ogripbara har här
fångats in i en sluten strof: den händelselösa
stunden, rummet med det försvinnande
dagsljuset, blomman och vinterdagen och genom
hela dikten den spröda klangen från
tonbrädet — det enda som söker sig längre än
stunden. Syn- och hörselintrycken står fram
i all sin renhet och ursprunglighet utan den
omformning, som det uppladdade sinnet
utövar på tingen i blickfältet. Det är en stark
lyckokänsla, som talar ur denna upplevelse av
alltings saktmodiga varande i sig själv.
Rabbe Enckell har själv några ord om detta
slag av poesi i sin diktsamling "Lutad över
brunnen" (1942). I en längre aforism om
lyckan heter det bl. a.: "I Tonbrädet har jag
gett något av lyckotillståndet som sådant,
oagitatoriskt, blott i föreställningarnas renhet.
Där finns en saklig poesi som är i själva
tillståndet."
Hur lätt skulle inte detta slags poesi kunna
bli ytligt stämningsmåleri, ett flyktigt fångande
av intryck, den snabba blickens verksamhet,
det glidande ögats samlarförmåga och den
lätta handrörelsens arrangemang. Jag har en
känsla av att många använder sådana
omdömen om Enckells dikter, kanske också med
tillägg som "bleka i färgen", "vaga och
ofullgångna". Hur helt annorlunda är dock hans
poesi. Genom att stunden lever så helt och
genom att ljud och syn är fångade i det
avskilda och intensiva nuet växer i dikten fram
en stilla hängiven kraft, som ger strofen dess
fasta tonbyggnad.
En klang av guld
på vintersolens frusna tak
och kammarns luft har lökens glans
och gyllenklädets värme.
I dina ögons vidgade pupill
solens droppar, mörkrets belladonna
liksom i trädens knoppar.
Och jag slår an ett isigt ekos dunkel,
kallt som på den bottenfrusna källans rörflöjt,
skimrande som isblomman på fönstret,
tonande som rosor i denna intakta stund.
Hur starkt blir inte ljusintrycket i denna dikt
och hur skildras inte mötet mellan ljus och
mörker i människoögat. Allting berör
vartannat, själsrörelsen växer fram ur sitt mörker
och förenar sig ett ögonblick med rummets
strålflod av ljus. Det är en underbar enhet, som
denna dikt ger uttryck åt.
Det obetydliga och triviala blir sig själv,
återfår sin egen elementära betydelse och
friskhet utan att Enckell i sin poetiska formgivning
gör annat än att väcka det som tycks slumra
hos tingen själva. Den lilla flickan, som gör
sin kvällstoalett för att krypa i säng, får hela
sin varelse förbunden med växternas friska
plantliv:
Du tvättar ditt lilla ansikte
som blomstrar upp
för handdukens sträva gnidning
och doftar som en nyss skuren rättiksskiva.
Dina två flätor
virade om hjässan samman
418
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
