Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Carl-Erik af Geijerstam: Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
till en liten kupol,
en gyllenbrun lök
som snart flagar av sig,
strör sina blad
kring läpparnas friska slummer.
Det är en dikt som förenar antikens
plastiska klarhet och lycka inför det skådades
avgränsade linje med den känslighet för
sinnevärldens förgreningar och sammanhang, som
tillhör vår egen tid. Hur vackert är inte sömnen
skildrad med bilden av lökens flagande blad
och slutradens enkla synintryck: "läpparnas
friska slummer"?
Enckells dikter är uppbyggda på
sinnesintryck, där ögats och örats vittnesbörd vävs
samman, där ljus och ljud blir en enhet, en
samtidig upplevelse. Särskilt markant är detta
i de dikter, som är rena naturimpressioner,
som återger rymd, regn, solsken och fågelsång.
Soln
sår ut sin strimma i fönsterblecket.
Fågeln
hänger melodiglitter
i barrmörk skog.
Med ett enda styng är regndroppar fästa
i disig lufts bristtunna tyg.
Hur tänder ej solen ljus, överrumplande ljus
och motspänstigt stiger kvittret.
Det är ett behov för Enckell att låta ljuden
synas. "Blicka in i fågelsångens kupol",
"fågelsångens klängväxt", "Fåglar spänner nät".
Beundransvärd är en dikt, där den hastigt
framslungade fågeldrillen fångas i syn och bild:
En fågeldrill flyger
som en slungad svirvel över vågor.
Ett stänk av morgonblänkets bladguld
kring yrande rotation
spunnen ut
ända in i försvinnandets fiber.
Tonen, ljudet är det rörliga elementet, som
föds och växer fram, förstoras till sin förening
med ljuset och sedan åter sjunker tillbaka till
tystnaden, till det åtskilda. "Melodier" heter
den lilla diktcykel, ur vilken de två senast
citerade dikterna hämtats. Fågelsångens
byggnad — jag vet mig inte ha mött någon lyrik,
som upptagit detta till skildring. Annars hör
ju fågelsången till de elementära poetiska
upplevelserna. Men det är oftast ett möte mellan
diktarens känsloliv och den musik, som sjunker
ned från rymden eller väller fram ur
skogsdunklet. Så i Keats’ underbara nattliga "Ode
to a Nightingale", där fågelsången uppbär allt,,
stämning, atmosfär och mänskligt fantasiliv
och blott existerar som bärare av dessa
universella känslovågor. Enckells små fågeldikter har
ett säreget väsen och utövar en stark
dragningskraft, om man en gång förnummit
tonbågens skönhet.
Som ännu ett exempel på Enckells
känslighet för ljud och syn kan nämnas den dikt, där
han återger myggsången och det inbrytande
mörkret.
Myggor sjunga flygsandsfint i kvällens dova klyfta.
Mörkret simmar under som på vajande ben en manet,
griper tag än här än där i skuggors dunkla gömmen,
vaggar blint mellan jord och himmel.
Blickstilla molnet står —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
