Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
av martyr för sin sak, som Munk velat tillmäta
honom —• i chockerande och blasfemisk
sammanställning med den korsfäste! Kungaborgen
hade av Sven-Erik Skawonius uppbyggts med
några höga, ändställda kuber, sparsamt
dekorerade i något slags assyrisk stil, som gåvo det
riktiga intrycket av sluten tyngd och dysterhet
och inte stördes av några distraherande
inredningsdetaljer; medelst omflyttningar och olika
belysningseffekter uppnåddes med lätthet
skiftande perspektiv. Slutscenen i den nya
kungaborgen hade den rätta, kanske lite snarvackra
utblicken mot stjärnhimmel och mörkblå rymd.
Till den konstnärliga segern bidrogo några
skådespelare utöver de redan nämnda. Jag vill
särskilt nämna Märta Ekström som den
puckel-ryggiga Salome, Herodes’ syster, sprutande av
vanskaplighetens och det otillfredsställda
kärleksbehovets hämndlystnad och ondska, Olof
Sandborgs värdige överstepräst samt Åke
Claesson som den försupne halveunucken Josef,
Salomes oduglige man och livsfarligt lösmynt
ståthållare i Herodes’ frånvaro; det var ett
dråpligt farsinslag, som inte felplacerats av
författaren. Anna Lindahl som Mariamne var så
duvlikt ljuv och mild man kunde begära. Renée
Björling borde väl däremot ha kunnat göra
något mera utpräglat av drottning Alexandras
lite mångtydiga roll. Men först och sist var
kvällen Lars Hansons. Han befann sig nästan
oavbrutet på scenen, och som orientalisk furste,
besatt av en enda, förhärjande lidelse,
maktdriften, spelade han över hela registret av
grymhet och förställningskonst, krypande
inställsamhet och brutalt härskarspråk, irrande
rådlöshet och vrålande smärta, naivitet och
bakslughet, erotisk bibellyrik och drypande
makt-brunst fram till den vitskäggige, huvudruskande
patriarkens gubbjoller och profetlater i
underligt uråldrig blandning. Han tycktes ge ut sig
själv till sista droppen, han väste och
stormade, kröp som en orm på sin buk och reste
sig i skyhögt majestät; hans semitiskt tjocka
och röda läppar krökte sig i sataniska leenden,
dreglade av ivrig falskhet, slöto sig kring
mordiska beslut, smälte i liderlig sötma, mimrade
i senil ångest. Samtidigt var den orientaliskt
stiliserade plastiken, vilken föreföll att ha
förebilder i såväl egyptisk som semitisk fornkonst,
behärskad in i detalj och ut i de
välgymnasti-serade tummarna. Det var ett mästarprov till
de många föregående, ett nytt glansfullt exem-
pel på vad denne scenkonstens store tiotalist
är mäktig av självförglömmande inlevelse, av
realistiskt studium, av genial objektivering.
Helt saknas likväl inte kontrastmotiv i
stycket. Hugo Björne framställde med
statua-risk hållning och marmorädel profil den
grekiske historieskrivaren Nicolaus Damascenus.
Mycket har Kaj Munk inte givit honom att
säga, men han har i denna figur likväl
markerat platsen för ett annat ideal än den
orientaliska maktberusningens: den allsidiga,
harmoniska personlighetsutvecklingens, den humana
behärskningens, den västerländska
kulturtankens ideal. Trots Lars Hansons ypperliga
prestation, var det en lisa att från det rytande
odjur, den ihåliga teaterretorik som han lånade
sin stämma låta blickarna glida över till denna
stilrena och serena gestalt, denne västerlänning,
denna klippa i stormen. Holger Ahlenius
Tobaksvägen av Jack Kirkland (efter Erskine
Caldwells roman "Tobacco Road").
Nya Teatern.
En normalt funtad människa torde inte
kunna se "Tobaksvägen" utan att erfara en
dominerande känsla av obehag. Denna känsla
av obehag minskas inte nämnvärt av att
tydligen en mycket stor del av publiken gonar sig
i eländet och finner det uteslutande triroligt.
De skrattsalvor som ackompanjerade några av
de förfärligaste scenerna i pjäsen och det
fnitter som följde som ett brev på posten
ovanpå varje svordom och varje missbruk av
Guds namn kunde göra en till misantrop om
man inte var det förut. Förstå mig rätt, jag
inser det berättigade i en sådan framställning
av en social misär som "Tobaksvägen" ger med
övervägande rena konstnärliga avsikter, men
jag misströstar om att en modern
storstadspublik är mogen att ta emot den i den rätta
andan. Sju år i New York, säger inte det allt?
Ingen tror väl att det var det sociala
rättfär-dighetskravet och den omutliga
sanningslidelsen som drev dessa tusentals människor till
teatern.
Vad stycket handlar om är vid det här laget
bekant för de flesta och har tidigare refererats
i BLM i samband med Göteborgsframförandet.
Det utsnitt av mänskligt liv vi ställs inför är
förgätet av godheten, skönheten och allt som
överhuvudtaget kan göra tillvaron dräglig. Det
är en miljö där en stulen kålrot är rena
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
