Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATER OCH FILM
kaviaren och där det billigaste och enda till
buds stående njutningsmedlet är sexualiteten.
Dessa share-croppers som inte på sex år av
brist på pengar och utsäde kunnat så och
skörda sin förtorkade mark är alla mer eller
mindre mänsklig makulatur. Den halvsenile
Jeeter Lester själv är totalt försoffad och
reagerar endast för erotisk stimulans. Jo, han har
ett slags patos: att slippa gå från sin torva.
Hans hustru är utsläpad och dödssjuk, hans
mor en spillra som stryker omkring som ett
schasat kattkräk. Sonen Dude är en dreglande
halvidiot med bildille, dottern Ellie är också
imbecill och dessutom harmynt, den yngsta,
vid tolv års ålder bortgifta flickan är vacker
som en folkvisa men uppfylld av skräck för
mannen, som inte kan få henne med sig i
sängen. Omgivningen är detta typgalleri
värdig: en fallfärdig kåk på en tomt som mest av
allt liknar en sopbacke. Men liksom livet krälar
på sopbackar med en alldeles särskild intensitet
så gör det det också här. Dessa
undermänniskor är mäktiga en makaber joie de vivre
och de begagnar alla tillfällen att frottera sig
mot varandra, antingen i hämningslösa gräl
och slagsmål eller i hångel och parningsakter.
För att göra brygden slutgiltigt jäst har
Cald-well satt till några skedar religiöst hyckleri.
Det ger honom bl. a. möjlighet att göra en scen
som börjar som en bön och slutar som ett
samlag.
Caldwells avsikt med sitt stycke är att
brännmärka ett ekonomiskt system som möjliggjort
ett sådant bottenlöst mänskligt förfall. Klokt
nog har han därvid undvikit allt moraliserande.
Han har velat skildra verkligheten sådan den
är, och sedan får läsaren-åskådaren göra sina
egna konklusioner. Pjäsversionen kan
emellertid inte betecknas som alltigenom övertygande.
I sin "hårdkokthet" slår den upprepade gånger
över; avsikten lyser igenom och skapar en
fientlig reaktion. De hårda amerikanerna är
i verkligheten inte hårda nog, de bemannar sin
löshet bakom en juvenil kavathet och lust att
säga fula ord. När sentimentaliteten får en
chans bryter den också igenom med besked.
Det gör den i "Tobaksvägen" i scenerna
mellan modern och Pearl och i skildringen av den
stackars Lov som tigger om sin barnahustru.
Ett falskt intryck gör också Jeeter när han på
slutet framstår som en apostel för Blut und
Boden.
Men även som pjäs har "Tobaksvägen"
utomordentliga detaljer, vilka sedan de direkta
intrycken av själva föreställningen hunnit
sjunka undan en smula inordnar sig i ett
mönster av ytterst fint uppfattad symbolik.
Nya Teaterns framförande gjorde ingenting
för att mildra pjäsens fränhet, tvärtom, det
präglades av fullkomlig hänsynslöshet.
Scenbilden var bra och likaså figurernas exteriörer.
Stig Järrels Jeeter var en lallande, utsvulten
faun, som skådespelaren dock höll
erkännans-värt hårt i tyglarna. Rollen var välgörande
pregnant utformad. Däremot fann jag Bengt
Ekerot som sonen Dude mindre lyckad.
Tekniskt var det en synnerligen skicklig skapelse,
full med originella drag, men den blev på
något sätt mest teknik och tangerade nog det
karikatyriska. Siv Ruud var den kärlekskranka
predikanten, hon har tidigare excellerat i
liknande uppgifter, men här var hon påfallande
oinspirerad. Den bästa kvinnliga prestationen
stod Märta Arbin för som Ada Lester, om man
inte skall sätta Margit Andelins stumma spel
i farmoderns roll ännu högre. Fylgia Zadig
offrade hängivet sin apparition på Ellie Mays
beklagansvärda uppenbarelse och Erik
Strandmark var tillräckligt hundaktig i uppsynen när
han klagade sin äktenskapliga nöd.
Georg Svensson
Alla Guds barn hak vingar (All God’s
Chil-lun Got Wings) av Eugene O’Neill.
Dramatiska Teaterns Studio.
Till öppningsprogram för Dramatens nya
studio har valts ett mindre uppmärksammat
skådespel av O’Neill från 1923. Ämnet är ur
amerikansk synpunkt utmanande djärvt:
äktenskap mellan vit kvinna och svart man. Det
är ett litet, väl uppladdat drama, säkerligen
Strindbergsinfluerat men samtidigt fast rotat
i O’Neills egna psykologiska erfarenheter och
i amerikanska förhållanden. Raskonflikten
utnyttjas på ett dubbelverkande sätt: både som
närgången yttre realitet och som inre
neuros-symbol. På svensk publik verkar väl knappast
själva ämnet tabuiserat, men det ter sig nog
i sin avlägsenhet som en kusligt allegorisk saga.
Inramningen är mycket enkel: en proletär
gatustump och ett vardagsrum i ett
gränskvarter mellan negrer och vita i New York. Barn
av olika kulörer leker kring soptunnorna och
skrattar ut vita Ella och svarte Jim för att de
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
