Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
attributen till de enbart mytologiska. Att
ålderdomen och även fattigdomen av Bellman ofta
karakteriseras med attributet kryckan,
girigheten med penningskrinet o. s. v. är
iögonfallande. Likaså olika yrken: bonden med sin
spade eller "skyffel", muraren med sin slev,
smeden med sin slägga o. s. v. Att det i
Bellmans realism alltså finns rent konventionella,
typiserande, ja, rent formelmässiga drag,
framgår med all önskvärd tydlighet av Afzelius’
utmärkta exemplifiering. Det roligaste av
författarens exempel visar hur groteskt resultatet
kan bli, när "konkret och realistiskt ingår en
sällsam förening med abstrakt och fantastiskt".
Det är hämtat ur "Aldrig en Iris":
Blunda och sucka, vrid dina händer hop;
Här står Bomans Kista
Bland Gråterskor med glas och stop;
Hon med mjölkbyttan som snyftar bitterlig,
Och vil liksom brista
I tårars öfverflöd för dig,
Hon är Enka til den tappre Bussen,
Men de andra äro, hela skjussen,
Mångelskor,
Hemma båd på Söder och på Norr.
"Att månglerskorna skulle ha fört med sig
’glas och stop’ i begravningsprocessionen, är
helt orimligt, men ännu orimligare är det att
änkan själv uppträder med sin mjölkbytta vid
ett sådant tillfälle." D:r Afzelius har här
påpekat något som givetvis många observerat,
men han har den ovanskliga förtjänsten av att
ha belyst den stilistiska tekniken: Bomans änka
är en "mjölkkäring" — det hör så att säga till
"pantomimen" att hon är utrustad med sitt
attribut, var hon än befinner sig. Bellmans
konst är ofta en översättning i ord inte bara
av "det som målaren och bildhuggaren har
skildrat i färg och linje" utan också av "det
som skådespelaren och balettmästaren uttryckt
i rörelse".
De övriga uppsatserna i boken anknyter i
huvudsak till titelessayens grundsyn. En studie
över Jergen Puckel som individ och typ
uppenbarar, att namnet på denna remarkabla person,
Hans Jergen, helt enkelt är ett appellativ, ett
typiskt namn på gesällen. Här tränger sig en
kanske alltför fantasifull fråga oemotståndligt
fram hos den intresserade läsaren: I hur hög
grad bygger bellmansfigurerna på
verklighetsunderlag? Är det möjligen flera namn än Hans
Jergen som egentligen bara är typnamn? Hur
är det med Corporal Mollberg? Den trägna
forskningen har redan ur mantalslängder och
kyrkoböcker letat fram alltför många tänkbara
aspiranter på äran att vara urbild till denne
förträfflige chevalier. Kanske Bellman hade
svårt att välja den enstaka modellen? Men
namnet var ju givet — åtskilliga ryttare,
drabanter och corporaler bar det med eller utan
ära. Denna lättsinniga teori skulle onekligen
förklara vissa inkonsekvenser, som nu ter sig
olösliga för Mollbergsforskningen.
Bellmanstexternas inkonsekvenser är de
stenar som utgör bellmansforskarens dagliga
bröd. I sin med fin energi genomförda studie
över ep. 37 har Afzelius haft den föga
tacksamma uppgiften att på ett flertal ställen
brottas med en i svensk poesi osedvanligt
intrikat syntax. Med en lätt komisk överdrift
skulle man kunna säga, att Bellman älskade
syntax, de långa omvägarnas och parentesernas
syntax med punkten som en överraskande
slutpoäng. Egentligen märks väl denna kärlek bäst
i prosan — man kan studera den i t. ex. brevet
till baron Hummerhjelm. Men vem kan ta
miste på den fina förtjusning han kände, när
han i "Liksom en herdinna" lyckades pressa
in två åttaradiga strofer i en enda fulländad
mening? I ep. 37 är syntaxen tyvärr mindre
fulländad, t. ex. i följande rader:
Stolt med en plume i glimmande drägt,
Nyter och spänd framstiger en annan,
Röd emot soln med hatten för pannan,
Blixtrar på fingret juvelen så täckt.
D:r Afzelius menar att "den röda stenen i
ringen på hans finger blixtrar, när han drar
ned hattbrättet för att skygga sig mot solen".
Det är en förnuftig tolkning, fastän den
syntaktiska konstruktionen i texten förblir
oförlåtlig. Men man kan naturligtvis vara
spetsfundig och mena: juvelen är kanske inte alls
röd, men hovmannen är kanske klädd i rött,
och den sista raden har kanske bara på grund
av rytmen fått verbet först i stället för
subjektet. Man kan också vara infam nog att
urgera, att skalden insåg det dubbeltydiga i
formuleringen men ansåg raderna expressiva
och offrade klarheten för uttrycksfullheten. Det
var i så fall inte första gången. Det hör till
Bellmans outsinliga charm att man kan tvista
om vad han menat.
Genom sitt språkliga kunnande och rika
kulturhistoriska vetande har Afzelius i sin studie
över ep. 37 kunnat ge den grundligaste kom-
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
