Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
mentar, som hittills ägnats någon epistel. Lika
beundransvärd i grundlighet och lärdom är
den stora analysen av Fxedmans sång n:r 32,
"AftonQväde dediceradt til Fru Assessorskan
Weltzin". Dikten är Bellmans mest
överarbetade, och den hör nog avgjort till pärlorna
i vår 1700-talslyrik — Levertins en smula
kallsinniga omdöme till trots. Den finns bevarad
i inte mindre än fyra versioner, och Afzelius
har inte lämnat någon möda ospard, när det
gällt att klarlägga den invecklade
tillkomstprocessen. Trots Bellmans ambitioner är
"Afton-kvädet" i långt mindre grad än de bästa
epistlarna en helgjuten dikt. Splittringen mellan
realism och "klassicism" är ovanligt
iögonfallande. Men den realistiska naturskildringen
är här ytterligt stillsam, och som Afzelius visar,
kan den nästan topografiskt exakt lokaliseras.
I diktens panorama över sommarkvällens
lantliv har dock beskrivningen av "den trevne
åbon" med vattenkannan fylld, roddarens
blanka åror och den glupska gäddans slag
svårt att smälta in i en ram, där invokationer
till Eol, Neptun, Arachne och Vulcan
förekommer. "Bygdelefwernets liuflighet", Gessners
idyllmentalitet, klassicistisk mytologi och en
skugga av luguber kyrkogårdsromantik bildar
här ett potpurri på 1700-talsströmningar, som
vore vidunderligt, om inte detaljernas finess,
den ovanliga, högtidliga metern och den
stillsamma, lätt romantiska melodien skingrade
och jämnade ut motsättningarna. Här som så
ofta i Bellmans dikt blir musiken till sist
avgörande. En gång hörd smyger den sig
omärkligt in i texten. Stilforskare och
litteraturhistoriker tystna. "Apollo spelar sjelf."
Åke Janzon
Av Hans Larsson och
om honom
Hans Larsson: Postscriptum. Bonniers 1945.
8:50.
Elin Wägner: Hans Larsson. Bonniers 1944.
1: 50.
Erich Wittenberg: Hans Larsson als
euro-päischer Geschichts-, Rechts- und Staats-
philosoph. Gleerups 1944. 2: 75.
"Abstrakta tankeutredningar i all ära, dem
vill ju ingen undvara, — men vi behöva också
mera personliga uppgörelser med något av
skönlitteraturens konkretion." Dessa Hans
Larssons ord kunde tjäna som motto för alla hans
skrifter. Konkretionen uppnår han genom att
kläda tankarna i enkel, ofta bildrik form men
även genom att låta oss se tankarna framväxa
ur konkreta situationer och genom att starkt
framhäva deras kontakt med tänkarens
personlighet. "Det är nog så, att vad en filosof eller
diktare till slut ger oss är helt enkelt en
bekännelse" — framhåller Hans Larsson på ett ställe.
Och dessa ord passa förträffligt in på
diktar-filosofen Hans Larsson. Då han skall diskutera
ett filosofiskt problem, drar han sig gärna till
minnes den situation, då problemet först blev
aktuellt för honom. Så t. ex. då den viktiga
frågan om transcendent verklighet, om tinget
i sig eller om Gud som världsgrunden införes
i uppsatsen "Min filosofi": "Jag minns ännu
hur jag i min gröna ungdom, just som jag
passerade ett visst gathörn, slogs av denna
tanke och med ens stod inför den gapande
orimligheten, den faktiska omöjligheten. Det
svindlade för mig. Det var som två tankar stött
emot varandra inne i huvudet som vid en
tågsammanstötning." Denna inledning berövar
den följande diskussionen av problemet dess
sken av likgiltig, verklighetsfrämmande
spekulation, som så ofta avskräcker den vid
abstrakta resonemang ovane läsaren.
Konkretionen uppnår Hans Larsson vidare också
därigenom, att han i sina skrifter blott sällan
direkt ger sig i kast med filosofiska
principfrågor utan oftast anknyter till deras
tillämpning i aktuella specialfrågor. "Det hör till mitt
arbetssätt" — bekänner han — "att alltid ta
upp en filosofisk tanke från något specialgebit.
Jag har tyckt mig bäst så få tag om den." Han
anser att filosoferna i allmänhet försummat det
han kallar "tillämpningsfasen" och vill råda
bot i detta avseende. Slutligen uppnås
konkretionen även därigenom att Hans Larssons
viktigaste filosofiska teorier — som han själv
säger — "utgöra alltigenom en maning".
Intuitionsläran är sålunda icke blott en
undersökning av ett visst kunskapssätts särart utan på
samma gång också en maning att söka höja sig
till intuitivt samskådande. Konvergensläran är
ej blott en tes, att motsatta teorier i grunden
— d. v. s. om man fullföljer dem i deras yttersta
konsekvenser — utsäga ett och samma, utan
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
