Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Johan Borgen: Lykke. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN BORGEN
Hun så ham bli borte i småskogen der hun
stod på steinhellen föran huset. Siden gikk hun
over i fjöset med botten. Han hadde lovet å
skrive når han var kommet i gang med
eksperi-mentene, når han hadde konsentrert seg.
Hver uke vilde hun fare til bygds og titte
efter brevet i den gule kassen, og en dag vilde
det ligge der. Da visste hun at han var kommet
i gang. Og kom der et lite barn ut fra en av de
store gårdene der nede, så vilde hun kanskje ta
seg en tur innom kjenninger og hilse på.
Hun fölte en beskyttelse i dette, Lisa — et
vern mot gamlehjemmet og mot lensmannen og
mot ulykkene i verden og mot savnet av Jon.
Når hun satt hjemme ved radioen om kvelden
strikket hun videre på ting til Jon. Han var
död, var drept i krigen; men de var omtrent av
samme störrelse Jon og faren hans, agenten. De
hadde de samme kjappe fingrene som kunde
finné ut av allting.
Og når hun stod ved postkassen som hang på
statens staur ved hovedveien stod hun der og
fölte et vern mot verden i forventningen. Den
bant dagene sammen med det som hendte den
gängen, med det hun trodde hun hadde glemt,
med tiden for «Titanic». Det var för alle ulykker
ble så store i verden at de ikke lenger kunde
måles. Det var den forrige krigen, og det var
denne. Det flöt ihop alt sammen fordi det var
for stort. Og det var Jon.
Hver uke stirret hun lenge ned i den tomme
postkassen, blind av forventning og lykke.
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
