Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
tre stora lyriker, alla tre glödande nationalister
och vederbörligen bevandrade i gammalirisk
sagovärld och folklore — särskilt Yeats och
Synge — men i övrigt olika och befruktade
från skilda håll: Yeats från Ibsen och
pre-rafaelitisk symbolism, Synge från det grekiska
ödesdramat och lantlig bygdehumor, 0’Casey
från modern arbetarrörelse och — Shakespere,
som han läst och älskat över allting under
ungdomsårens svält i Dublins proletärkvarter.
Också från Tjechov, vars "Onkel Vanja" han
lär sätta högst av alla skådespel utom
Shake-speres. (Det märks ej minst på detta stycke.)
"Rödaste rosor" är i sina två första akter
väsentligen ett realistiskt porträtt av författaren
som ung, och av miljö och gestalter i det tidiga
1910-talets Dublin. Man igenkänner hans mor,
som han skildrat även annorstädes, den unga
flicka, som han älskade och förlorade men
talar om med så mycken tacksamhet i företalet
till samlingsboken "Windfalls", och
trafikstrejken 1913, som han deltog i. Tredje akten är en
symbolisk framställning av hans mannaårs
största insats, då hans dramer blevo en spegel,
som för första gången visade dublinborna
deras egen stad i diktens ljus. Fjärde akten är
den landsflyktige sextioåringens önskedröm om
en ung död i spetsen för det han övergivit
("Red roses for me"...). Allt, drömmar och
minnen, symboler och realism, är samarbetat
till en heterogen men sammanhängande och
skimrande helhet.
Från Shakespere har 0’Casey övertagit
greppet att låta burleskt växla med högstämt. Men
hans rytm är kortare. Han blandar ej scener
av vardera slaget, som Shakespere gjorde, utan
bitar av båda elementen i samma scen. Likaså
hopblandar han brottstycken av modernt livlig
aktion med de (i Irland) traditionella lyriska
monologerna. För en scen med avvikande
traditioner, och särskilt en där taltekniken odlats
så relativt föga som på Stadsteatern, måste det
uppstå svårigheter. Dock har man ej fallit
för anpassningsfrestelsen. Lyriken är ej
dämpad. Tvärtom har översättningen anförtrotts åt
två av våra allra främsta skalder, Karl
Vennberg och Erik Lindegren. Och det lyckas. Unge
Arne Nyberg såg romantisk och riktig ut i sin
hittills största roll som 0’Caseys alter ego, men
gjorde sig nog som oftast skyldig till det han
själv har att förebrå dåliga skådespelare, "att
såga med händerna och slita sönder luften med
sina repliker". Inte heller Ingrid Borthens
Sheila var riktigt vuxen lyriken, vare sig den
immanenta eller talade, fast hon annars på
många sätt lyckades. I helt solida händer vilade
däremot moderns roll (Maria Schildknecht)
och prästens (Sven Miliander). Ludvig Gentzels
originelle gubbe ochYngve Nordwalls
hädar-martyr brände sig också in och böra nämnas.
Sist en blomma åt Knut Ströms regi, som av
denna 0’Caseys senaste pjäs trots svårigheterna
lagat en visserligen långtifrån fulländad, men
också långtifrån obetydlig föreställning.
Ebbe Lindé
Turturduvans röst (The Voice of the Turtle)
av John van Druten. Dramatiska
Teatern.
Dramatens obligatoriska vårkomedi har en
förtjusande titel, hämtad från ett ställe i Höga
visan, där vårens ankomst besj unges. Men
annars är det långt från Salomo till den lilla
inventiösa tvårumslägenhet i New York i vilken
handlingen försiggår. Turturduvans röst eller
den grammofonmelodi som väl snarast skall
föreställa den gör sig hörd i en atmosfär av
anslående huslighet till slammer av porslin,
tandborstning i badrummet och bäddning av
sängar. Den lilla dam som först förnimmer den
är en aktris som på sista tiden förlorat både
ett jobb och en älskare, men nu får hon under
tre akters behagligt nojsande en ny som ser ut
att bli mera stadig. Att hon mister en väninna
på kuppen kan inte grumla det genomlyckliga
slutet, ty väninnan är en slampa, och ingen
mer än författaren kan förstå att den stilige
och hygglige sergeant Page kunnat vilja ha
henne ens som permissionsflamma. Möjligen
berodde detta intryck på att Elsa Carlsson
chargerade en roll som för övrigt inte var
särskilt lämplig för henne. Att kvällen inte blev
tråkig — pjäsen är fyrtiofem minuter för
lång — berodde främst på Inga Tidblad, som
spelade den unga skådespelerskan med full
illusion av tjuguåring och med en bländande
virtuositet som dock aldrig ett ögonblick förtog
något av friskheten och den glittrande
impul-siviteten. Skickligare kan komedi inte spelas.
Håkan Westergren var en fullt acceptabel
moatjé och även såtillvida välplacerad i rollen
som två damer på parketten under pjäsens mest
vågade scen kunde viska till varandra: "Egent-
s BLM 1945 vi
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
