Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
bort när Främlingen öppnar fonddörrarna mot
parken för att besvärja djävlarna. Stycket
handlar nämligen om en illusionist som
plötsligt, genom att trolla riktigt, irriterar en
indifferent hertig, en präst, en läkare och en
amerikansk affärsman, alla på något sätt
representanter för en "naturlig" skepsis, men också
därigenom uppenbarar sanningen för flickan
Patricia, som är nog single-minded för att ana
att livet kan vara hemlighetsfullt.
"Trolldom" är Chestertons enda teaterpjäs
och ovanan har gjort honom alldeles oförmögen
att sysselsätta personerna på scenen;
kommunikationerna till och från har han skött med
en vårdslöshet som gör att man knappast kan
skylla den osmidiga sammanknypplingen på
regissören Soini Wallenius. Överhuvud vill
man säga som beröm att stycket gavs på ett
sätt som gjorde det klart att det
otillfredsställande intrycket mer berodde på styckets
egenskaper än på föreställningen. Man vill
därför hoppas att det tydliga teatersinne som
fanns hos några av de medverkande nästa
gång skall leta rätt på den lämpliga pjäsen
efter en mer levande linje, som kan göra dem
själva lite större rättvisa. Sven Alfons
Jakobsnatten av Paal Brekke. Svenska
Dramatikers Studio.
Dramatikerstudions slutspel kom i alla
avseenden för sent. Satir mot den egoistiskt
betingade neutralitet, som döljer sig bakom
medkänslans frasrika deklamationer, kan
visserligen vara rättvis, men mister sin udd i fredens
och avskedens försonande dagar. Eftersom den
tjugotvåårige norrmannen Paal Brekkes (f. d.
pseudonymen Arvid Rhode) pjäs
"Jakobsnatten" var ett dramatiskt ganska ofullgånget
alster, framstod den myckna diskussionens
inaktualitet desto klarare. Frånsett detta fick
författaren inget liv i sina figurer. De blev typer:
den klentrogne prästmannen, som inte kunde
tro att människor var så onda, men för övrigt
höll sitt hem öppet för alla hyfsade
representanter för "våra lidande broderfolk"; den
skro-derande unge norrmannen som flytt i onödan
och sedan gifter sig rikt. Bäst blev scenerna
kring halvjuden Jakobs uppgörelser med sig
själv och den flicka han älskar. Han har sett
grymheten på så nära håll, att han inte längre
kan nöja sig med ömhet och en förståelse som
inte förstår. Vad han fordrar är gemenskap
i hat, samtidigt som han inser att de
fruktansvärda upplevelserna gjort honom livsoduglig.
Konsekvensen blir ett självmord, som öppnar
ögonen på den tidigare för all kontakt med
världens ondska förskonade kyrkoherdedottern.
Det är en tragisk tillspetsning av konflikten
mellan dem för vilka nazismens fasor varit en
realitet och dem för vilka de bara varit
talesätt. Jakobs roll bjöd Peter Lindgren gott stoff
för en av sina intensiva rollstudier. Den hårda
blicken i det trötta ansiktet sa nästan mer än
pjäsen. På det tonläget rörde sig också Ebba
Wrede i en liten biroll som bittert inbunden
norsk flyktingsflicka. Alltför sceniskt oerfaren
och osäker var däremot Inga Gill i den svåra
kvinnliga huvudrollen. Om Ingrid Luterkorts
instruktion kan tilläggas att den var vårdad
och omsorgsfull, men kanske gjorde något för
litet av den suggestivt tänkta nattliga
hallucinationsscenen.
Dramatikerstudion är en berg- och dalbana,
säger dess ledarinna. Den här säsongen har
varit i flackaste laget. Experimenten med den
fasta scenen har inte slagit så väl ut som man
hoppats och klubbteatern har blivit lidande
härpå. Men Studion har sitt intresse, och man
hoppas att de toppar som skymtar i
programförklaringen för nästa år skall ligga inom
räckhåll. Claes Hoogland
Film
Ivan den förskräcklige. Sergej M.
Eisen-stein. Mosfilm.
Det första avsnittet av Eisensteins beramade
historiska trilogi om tsar Ivan föreligger nu till
beskådande och den sensation det här
åstadkommit är hart när otrolig. "Ivan den
förskräcklige" lär betyda ingenting mindre än en
revolution inom filmhistorien, en radikal
förnyelse av filmens uttrycksmedel, har vi hört.
Ehuru ingenting skulle vara underbarare än
att verkligen stöta på en dylik raritet, måste
man dock inför filmen konstatera att dessa
påståenden innebära en lätt överdrift. Formellt
fortsätter den helt enkelt den historiska
filmstil som även Pudovkin företrätt de sista
åren, en sorts vidareutveckling av den statiska
filmtyp Lang presenterade med "Nibelungen"
och "Krimhilds hämnd". Den ryska varian-
.515
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
