Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Juli-aug. N:r 6
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sin vackra utstyrsel. Illustrationerna, även de
friska och trovärdiga färgreproduktionerna,
har förts samman i slutet, medan Matisses
kristalliniskt rena teckningar sprängts in i
texten i ett mycket vackert samspel med denna.
För den vetgirige ökas volymens värde genom
en utförlig resonerande bibliografi.
Översättningen från det danska manuskriptet, som Carl
Nordenfalk bär ansvaret för, är förebildlig,
och de många citaten från Matisse kommer här
betydligt bättre till sin rätt.
*
Matisse är själv sannerligen inte den sämste
uttolkaren av sin egen konst. Det finns många
av hans satser, citerade hos Grunewald och
Swane, som det vore nyttigt för konstnärer,
gamla och unga, att besinna, t. ex. detta att
man måste börja med det konventionella: att
vara intressant redan i början hämnar sig lätt,
det vore naturligare att låta det intressanta
uppstå ur det konventionella. Eller: en
konstnär har inga värre fiender än sina egna dåliga
målningar. Matisses ödmjukhet och hans för
en konstnär så ovanliga relativism kommer
också fram: "det finns inga nya sanningar".
Inte minst det faktum att konstnären själv
kommer så ofta till tals gör att böckerna om
Matisse ger både intellektuell och estetisk
stimulans, en förening som inte är oss alltför
ofta förunnad att finna i moderna
konstnärsmonografier. De tål gott att läsas om ett par
gånger, där finns så mycket brännbart gods,
så många viktiga problem att ta ställning till
och så många invändningar att göra.
Varken Grünewald eller Swane kan uppbåda
någon kritik mot sin hjälte. Den förre ser
i honom den ende fullfölj ären av Cézannes
linje — något som är mer än tvivelaktigt —
medan den senare utnämner honom till den
störste av alla moderna målare. De saknar
varje blick för ensidigheten i form- och
färgkulten och det trots allt verklighetsfrämmande
draget i Matisses konst. De tar alla dennes
uttalanden utan vidare för gott, utan att göra
klart för sig att en konstnärs ordande om sin
konst, d. v. s. hans medvetna avsikter, sällan
äger direkt tillämpning på konstverken.
Teorierna är ett parallellfenomen till de
konstnärliga skapelserna och fordrar sin egen tolkning.
Hur mycket har vi rätt att tro Matisse på hans
ord?
Man frågar sig: vilken är den mänskliga
verkligheten bakom denna konst? Vad är
förkunnelsens innebörd? Vilka nya erfarenheter
gör Matisse sig till tolk för? Hur är det
egentligen beskaffat, detta övermått av gåtfullt liv,
som han förmår pressa samman mellan sina
kurvaturer? Är det en "länstolskonst" bortom
alla livets problem, en sublimerad vällust, eller
ger Matisse själv den rätta nyckeln när han
säger: "den mänskliga figuren intresserar mig
mest, den låter mig bäst uttrycka den så att
säga religiösa känsla inför livet som jag äger"?
Mot detta citat kan vi ställa ett annat: "för mig
är expression och dekoration samma sak". Har
Swane rätt när han säger att det är den
energiska skildringen av människan, av det
själsliga som är och förblir det centrala i Matisses
konst? Är det därför som han som sitt käraste
tema väljer odalisken, som lever sitt animaliska
liv bland krukor och mattor som ett ting bland
tingen? Är detta "den nya vitaliteten" eller är
det bara en glorifiering av sinnenas lust,
nedanför alla drömmar och all hänförelse? Ligger
det själsliga helt och hållet i det åskådliga
självt? Någon har sagt om Cézannes konst att
det i den finns något religiöst utan religion;
kunde man inte med samma rätt säga att det
hos Matisse finns en oerhört uppdriven
sensibilitet, men utan djup känsla?
Frågor som dessa är omöjliga att besvara,
och de tycks ej ens ha oroat de båda
biograferna. Dessa har en gång för alla svurit på
Matisses tidlösa storhet. Framtiden får ge
svaret på om denna konst angår mänskligheten
på ett så väsentligt sätt, att den kan kallas stor.
Paul Valéry har gett en definition på den stora
konsten som helt enkelt den konst som kräver
alla människans egenskaper i utförande och
kräver alla hennes egenskaper när hon står
inför den. Inför sådana krav har Matisses konst
svårt att hävda sin allmängiltighet.
Nils Lindhagen
527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0543.html
