Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Radikalt
Eskil Bergen: Clarté. Poeter och politiker.
Norstedts 1945. 5:75.
Erik Blomberg: Demokratin och kriget.
Steins-vik 1945. 7: 75.
Sällskapet Clarté samlade under
mellankrigs-epoken inom sina murar en liten men starkt
sammansvetsad grupp av unga intellektuella
socialister; det var en skola för idékritik och
debattkonst, där andarna drabbade samman
och problemställningarna hyfsades, och det
har i flera fall visat sig vara en
genomgångsstation till betydelsefulla uppgifter i kulturliv
och samhälle — detta måste erkännas inte minst
av den som först 1933 kom till insikt om
liberalismens otillräcklighet. Oaktat
beskyllningarna för doktrinarism har något fixerat
partiprogram aldrig knäsatts inom Clarté; man
vägrade att taga ställning i stridigheterna
mellan olika socialistiska grupper och kunde
sålunda härbärgera element av vitt skiftande
schatteringar. För den som i trots av ett
uttjatat Goethe-ord djärves anse, att idéernas
oförlikneliga äventyr alltid är nytt och eggande,
medan verklighetens tröga massa oftast är grå
och enahanda, står det klart, att Clarté utgjort
ett långtifrån intresselöst eller oviktigt inslag
i tjugo- och trettiotalens intellektuella liv och
är väl värt en historik — särskilt om man
betänker, att personligheter som Erik
Blomberg och Karin Boye hört till de mest
framträdande inom kretsen och där fått sin
andliga fysionomi utdanad.
Eskil Bergen har kunnat skildra Clarté och
berätta dess historia inifrån och har skrivit en
mycket initierad, i stort sett mycket
tillfredsställande bok. Hans framställning är buren av
både humor och självkritik; dråpliga interiörer
rullas upp från den bohemiska livsföringen
och sammanstötningarna med
meningsmotståndare; författaren visar öppen blick för den
intellektuella inaveln, den sekterism och det
andliga högmod som kommo till synes och
föreföllo en utomstående så frånstötande, men
han lyckas också övertyga läsaren om, att där
bakom rymdes mycken ärlig entusiasm och
ungdomligt patos. Däremot har han själv inte
alltid gått fri från den benägenhet för inbördes
beundran som gärna uppammas i en dylik
krets. När det t. ex. heter om den hjärtans
beskedlige men uddlöse och kemiskt humorfrie
Leif Björk, numera amanuens i
Socialstyrelsen, att han var "akademisk förgrundsfigur"
i Uppsala (s. 15), och på ett annat ställe (s. 22),
att han var "mycket fruktad", så kan en
gammal uppsaliensare bara dra på munnen. Och
den beundran som ägnas en figur som Per
Meurling är bestämt också, för att uttrycka sig
hovsamt, lite överdriven, ehuru av rakt
motsatta skäl; det förefaller, som om det uppsåt,
den moraliska integritet varmed en åskådning
hävdas, vilken denna än må vara, inte vore
något alldeles likgiltigt! Bergens starka
idéengagemang kan också förvilla hans litterära
omdöme, som då han nedvärderar "För trädets
skull", Karin Boyes yppersta diktsamling, till
förmån för de tidigare. Författaren redogör
ärligt och sakligt för den förvirring som
inträdde i den radikala socialismens led efter
tysk-ryska pakten och vinterkrigets utbrott,
men han förefaller själv ha blivit smittad,
eftersom han sätter stämpeln "neosocialism"
på en då framträdande profinsk
socialdemokrati med dubbel front mot kommunism och
nazism — eller också är han okunnig om att
den franska "neosocialismen" med Marcel Déat
i spetsen var en rent fascistisk rörelse.
Men sådant är detaljer. Trots det franska
namnet och riddarslaget av Barbusse voro
Clartés kulturförbindelser huvudsakligen tyska,
och Bergen gör en intressant exposé över den
tyska utvecklingen från weimarrepublik till
hitlervälde som bakgrund till den svenska
gruppens reaktioner och ställningstaganden.
Av särskilt intresse och ytterst upplysande är
hans eleganta och inträngande analys av de
båda huvudfraktionerna inom Clarté,
brytningarna mellan dem och respektive anhängares
"psykologi": rationalistiska, på yttre
samhälls-omdaning inställda marxister samt
individual-psykologiskt inriktade Freud-lärj ungar. Med
sina läror om den öppna livsstilen och den
ohämmade spontaneiteten hamnade de senare
på det politiska planet oftast i den romantiska
anarkismen eller rena samhällsfientligheten
med inslag av mystik, där de inte räddade sig
över i den naiva illusionen, att det samhälls-
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
