Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Harry Martinson: Två avsnitt ur ”Vägen till Klockrike”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ AVSNITT UR "VÄGEN TILL KLOCKRIKE
Stingsången de sjöng var sötgiftig och skapade
en på en gång tonande och kliande
aftonstäm-ning.
Han brydde sig knappt om att slå till bland
dem. Av gammalt tyckte han sig knappt ha rätt
därtill. De bad om mat. Och han var van vid
värre mygg — vid Lapplands mygg och
hälle-viksmyggen på Lister.
En gång på väg till Jormlien hade han krupit
tätt intill en fors och suttit där en halv natt
i nedkylande larm och dån för att slippa
myggen. Snart hade han somnat. När han vaknade
frös han som bara man kan frysa vid ett
vattenfall om natten. Forsen gick på lika evig, men
den ljusa natten hade blivit ännu ljusare: en
ljus och rysande morgon. Grisbär blommade
runtomkring i blått och vitt som det blå märket
på sjuksköterskors armbindlar.
Han kände sig som skulle han behövt dricka
den allra varmaste förkylningsdryck med mjölk
och honung, trots sommarens framskridna
tillstånd och trots att den klara dagsolen redan
stod hög och troligen också het över j
ormfjällen. Jo, mygg känner han till. Pipande
mygg och tadlande mänskor.
Minnet flyttar om och han går längs bäcken
han nu är vid. Med riksluffarens hela värld
inom sig flyttar han sig, tycker han, likt en
samlad och väl sammanhållen svärm av
minnen ur hela svenska riket, sådana dessa är efter
många år på luffen inom ett jättestort land,
vars kartbild själv liknar ett spår efter en
mänskofot. I denna svärm av minnen ingår
han själv, men han har upphört att känna det
så. I stället tycker han att minnessvärmen är
det enda som nu verkligen lever och att han
själv förutan den inte alls funnes mer. Men
stundom roar han sig med att gissa om det är
han själv som håller samman minnessvärmen,
eller om det är omvänt, så att han bara följer
den ditåt den töjer.
Den handlar om frihetens omöjlighet, om
förnedring och mat, om alla slag av tadel för
att man går och om ständig ovälkomst. Det
handlar om det tadel som rullar efter en på
vägen likt ett nystan. Sammanlagda blir
anklagelserna för vandring på vägen större än
dem för mord och brand och skövling, och de
straff en luffare kan hinna få under ett liv är
större än de man får för mened eller rån. Det
finns mördare som blivit benådade efter tio
år, så sant som det finns luffare som haft
sammanlagt femton års tvångsarbete bara för att
de gång efter annan smugit sig bort och börjat
gå vägarna.
Under alla förhållanden är han inte som
andra, de fasta och stadiga, som ha minnena
på rot eller i skrin i stället för i farande svärm
som han själv. Han är inte som de andra. Han
är inte som denne farisé och som denne
publikan. Han är något tredje eller fjärde eller
tusensjunde, men han är sedan flera år tillbaka
aldrig mera vilsen, ty allt det som människorna
menar med vilsenhet har han smält om inom
sig. Det har blivit ett nytt ämne som inte är
deras.
Det enda som ännu är deras liksom hans och
hans liksom deras, är beroendet under kvinnan
som varelse och syn och dröm i världen. Men
kvinnan är rädd för gungflygångare såvitt de
inte klär ut sig, och vem säger något därom?
All uppskrämdhet har sin naturliga förklaring,
och en riktig luffare måste tänja sig och vänja
sig av och an, för att vara icke denne farisé
och icke denne publikan.
Rädslan fanns hos alla. Hos männen i form
av kavatighet eller uppövat mod eller
förtvivlans mod, hos kvinnorna i form av något spelat
sätt eller någon låtsighet, så som: jag har
bråttom, karlarna kommer när som helst, eller
i tusen andra sätt att hitta på snarråd då
luffaren stod vid dörren och man ville skapa
honom den känsla av osäkerhet som i sin tur
gjorde honom rädd eller halvrädd ifall, ifall.
Husmänskornas rädsla var rädslan för
möjligheten att luffaren kunde vara så eller så.
555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
