Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Harry Martinson: Två avsnitt ur ”Vägen till Klockrike”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
Luffarens egen rädsla var rädslan för
möjligheten att bli fattad eller misstolkad som sådan
eller sådan. Dessa två slag av spänningar tog
ut varandra. I det långa loppet vägde de jämnt,
så att ingenting skedde.
Konsten att år efter år gå på luffen var
konsten att kunna anpassa sig efter den
mänskliga rädslan. Denna konst blommade i sin tur
ur luffarens egen rädsla för att bli
missuppfattad, misstydd, misstänkt — skräcken för att
bli fattad så som en som skrämmer.
Därmed är det sagt: det fanns ingen frihet
på vägarna, bara ständiga anpassningskrav
inför rädsla, ens egen och andras. Mänskornas
tryck var för starkt, i sin tunga obestämdhet
ett tryck på sinnena. Vägarnas glädje fanns
bara bitvis, några guldmeter väg, tolv steg eller
ett stenkast i taget, sedan borta.
Men glädjen över att vara till fanns. Den
kom ofta stigande. Ty solen var inget
samvets-öga och heller inte månen.
Stundom tyckte Bolie att han blivit gående
på vägarna bara därför, bara för att glädjen
över att finnas till kom till honom direkt ur sol
och måne, vilket aldrig hade skett på den tid
då han var tobaksspinnare och
handcigarr-makare.
Så var yrkesluffarens långa väg ändå ett
slags genväg till solen och månen. Den fick
köpas för det dyra priset att ständigt bli
tad-lad, ty tadlat och fördömt av huvudparten
mänskor var varje steg Bolie tog, det visste
han grundligare än grundligt. Till detta kom
det ännu dyrare priset att han måste avstå från
livets stora mjuka och ljuvliga binderska —
kvinnan. Ett högt pris, tiotusen gånger för
högt.
Vad fanns kvar av friheten sedan så höga
pris betalats? Så frågade han sig ofta, och gav
sig alltid själv samma svar: för högt pris! för
högt pris!
Och ändå fortsatte han på vägarna, utan
annan frihet än den till mänskornas skamvrå
förvisade förflyttningsfriheten under solen. Den
måtte vara dyrbarare än han någonsin kunde
fatta och förstå. Vad som var frihet kunde
aldrig riktigt förklaras.
#
Han vek av från den nedsinade
sommarbäcken och kom åter i en båge till en vik av
sjön Paren på ett ställe där barrskog och vass
i fientlig kontrast till varandra strävade att
pryda stranden. I vass och säv flög sländor
upp och ner, skickligt väjande för strån och
vippor och som sköna ärkeänglar att se på
jämfört med de tarvliga och bitande myggen.
Bolie tog av sig kläderna och började
tankfull, ja, utan att släppa de tankar som
sysselsatt honom denna dag, att bada och två sig.
Efter några djupa dopp satte han sig på en
sten, stack ner benen och lät fötterna vila
i vattensvalkan. Kring de heta tårna kände ban
nu hela insjön Paren i hela dess svalkande
rymlighet. Från andra sidan sjön hördes röster
från folk som också badade, efter en het
skördedag.
Tankarna på den egna lättjan låg vid sådana
tillfällen alltid färdiga att åter bli tänkta, och
varför skulle de inte komma nu så som annars,
nu när sommaraftonens insjö belönade med
svalkande vatten den del av hans kropp där
den flitighet satt som var luffarens egen,
fötternas flitighet.
Bönderna och de andra av olika yrken och
stånd hade sin flitighet i armar och ryggar.
Med hans egen flit förhöll det sig tvärtom. Den
hade sjunkit och sjunkit allt från den dag då
den hantverksgren, handcigarrmakarens, som
hans fader hade satt honom på, hade blivit
avsågad av utvecklingen till maskincigarrer.
Och sedan flitigheten väl börjat sjunka
fortsatte den därmed, till dess han fått ner den hel
och hållen i benen och fötterna. Då började
han gå, och hans flit att gå var oerhörd, utan
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
