Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Ivar Lo-Johansson: Kommentar till statarböckerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
hundra kronor. Det är klart att sådant vart
dyrt.
Efteråt förstår jag honom. Minnet av den
blyertsskrivna luntan väcker ännu
ångestsensationer, när jag numer får mig tillsänt
handskrivna statarromanmanuskript, inte för
returportots skull utan för oläslighetens. De väcker
sådana sensationer utan att jag är
litteraturkritiker.
Vid sekelskiftet hade Sverige inemot
etthundra tusen statare, en befolkningsgrupp på
bortåt en halv million huvun. Första och andra
decenniet hade statarklassen decimerats
betydligt. Min barndomsprovins Sörmland var
särskilt en statarprovins, där en tid var femte
person tillhörde klassen. Statarna gick inte
längre än eken i Sverige, inte norr om
Dalälven.
Denna betydande samhällsgrupp hade
tidigare inte satt stora spår i skönlitteraturen. För
den litterära publiken var den så gott som
okänd. Statarklassen hade utgjort ett i det
närmaste okänt folkdjup, okänt till sina yttre
livsbetingelser men också till sin psykologiska
egenart.
Det hade tidigare skrivits några få böcker,
sociologiska undersökningar av den svenska
landsbygden, där också statarna förekom. I
skönlitteraturen hade gjorts några sporadiska
försök som ettdera inte observerats eller helt
enkelt vägrats erkännande. Under hela
åtti-talet, då den svenska litteraturen inställde sig
på samhällsundersökning, hade statarna inte ens
kommit med.
En stor, nyligen analfabetisk grupp befann
sig på 1930-talet i uppvaknande. Det var en
ny botten i samhället, som fick plats i det
sociala medvetandet och så småningom även i
det litterära. Statarlitteraturen har haft social
betydelse. Den bidrog effektivt till statsystemets
fall. För en gångs skull kan det tydligt visas,
att skönlitteraturen verksamt bidragit till en
samhällsförändring.
III
"Godnatt, jord" hade planlagts under många
år. Delar i den griper tillbaka på min allra
första statarroman. Den skrevs på fyra
månader, dels i Färila hos Albert Viksten, dels på
fäbodvallen Gasenberget hos Ivan Oljelund,
mina omkring tio år äldre kolleger. Sista biten
kom till i Hedemora. Genom
omständigheternas makt skulle under den tioårsperiod som
förflöt från 1933, då "Godnatt, jord" kom ut,
till 1943, då "Traktorn" som beskrev
statsystemets fall utkom, statarinstitutionen själv
försvinna för att helt upphöra 1945.
"Godnatt, jord" är en självbiografisk roman.
Den inventerar en barndomsmiljö. Den inledde
sviten av självbiografiska romaner under
1930-talet. Men statarmiljön var såpass okänd i
skönlitteraturen, att miljön alldeles tryckte
igenom papperet och skymde bort detta.
Romanen betraktades som en "kollektiv"
statarroman, medan pubertetsskildringarna väckte
ettrigt anfall.
Bonderomaner var vad man kände till förut,
och därför var man i förstone desorienterad,
eftersom statarna var så olika bönderna att
man till en början helt enkelt vägrade tro på
dem. Det var två världar. Bondelitteraturen
var gammal och traditionsrik, med anor från
Almqvists tid. Bondementalitetens, enligt
bonderomanen, hävdvunna kännetecken var
individualism, patriarkat, girighet, dessemellan
idoghet, gudsfrunktan, vanligen en idealistisk
syn på jorden men då den egna jorden.
Statarna var helt annorlunda. Så mycket hade
miljön betytt, det att de aldrig brukat annat
än andras jord.
"Godnatt, jord" hade uppförts på, men åter
avförts från Arbetarnas Bildningsförbunds
studieplan. En roman som skulle motväga den
utgavs, en minst lika tjock bok av Gustav
Olson som hette "Godmorgon, jord" och hade
gyllne sädesax på omslaget. En präst i Fresta
i Uppland höll en söndag en straffpredikan
566
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
