Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Peter de Mendelssohn: De döda städerna. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER de MENDELSSOHN
DE DÖDA STÄDERNA
Katedralernas tornspiror blir synliga på
långt håll, långt innan de stora städerna själva
kommer i sikte. När jeepen når kullens krön,
ligger åkrarna på ömse sidor plöjda och i bästa
kultur. Fruktträdgårdarna är välskötta. De
terrasserade vinbergen, som ofta höjer sig brant
på båda sidor om vägen och följer den
kilometer efter kilometer i tidlös, soldränkt frid, är
ansade och tycks bara invänta sommarens
höjdpunkt och skördetiden. Människor, mest
kvinnor, barn och äldre män, är sysselsatta överallt
bland fåror och träd. Boskap finns där. Likaså
bin och fjärilar, hundar och katter, och fler
barn i de öppna dörrarna. Man frågar sig: är
detta krigets land?
Plötsligt breder då den stora stadens väldiga,
gråbruna vidd ut sig för blicken. Katedralen
ligger där, majestätiskt dominerande den
ofantliga, slingrande stenlabyrinten, varigenom en
brolös flod drar sitt oberörda silverband. Till
och med på mycket nära håll ser allt normalt,
orört, fridfullt ut. Himlen ovan staden har
visserligen en klarhet som borde väcka
misstankar — ingen rök stiger upp ur detta hav av
sten, och det täta, mörka dis som brukar sväva
över stora, brådskande städer finns där inte.
Men man fattar inte genast vad det innebär.
Det är en fridfull söndagsstämning över platsen.
De första förstadsvillorna blir synliga. De är
skadade, fönsterrutorna krossade och lagade,
taken bortsopade och på ett eller annat sätt
hoplappade. Med en blandning av lättnad och
tillfredsställelse märker man att det inte är fel
värld man färdas i när allt kommer omkring.
Det är rätt mycket folk på gatorna, men allt-
eftersom jeepen rullar vidare blir de färre, och
likaså husen. Ruingrusets värld börjar.
Grus på båda sidor om vägen, små och stora
högar av vitt, gult, skärt grus under splittrade
almar. Träden försvinner, och grushögarna
blir kullar. Här och där skymmes ännu utsikten
av en trasig husvägg, en sprucken fasad med
ingenting bakom, en rad tomma fönstergluggar.
Då inser man med en plötslig chock att på
andra håll är sikten inte skymd. Fastän man
är mitt i staden, kan blicken vandra fritt i alla
riktningar över denna ocean av krossad sten
och murbruk, utan att någonting överstigande
manshöjd står hindrande i vägen för det tysta
betraktandet. Ty allt är nu försänkt i tystnad.
Vi har letat oss fram till vad som måste ha
varit den stora stadens centrum. Där ligger
katedralen. Över den sträcker sig
sommarhimlens ändlöshet. Det är ingen stadshimmel, en
enstaka skymt uppfångad genom sträckningar
och vridningar på halsen, utan slättens eller
präriens oändliga kupol. Och runtomkring oss
ett vitt hav av grus, utan ansikte, utan drag i det
klara solskenet, tunnland efter tunnland av vita,
bleknade ben, ett jättedjurs spretande skelett.
Stillheten är absolut. Här finns ingenting,
vare sig ljud eller rörelse. Här finns ingenting,
utom någon enstaka militär lastbil som
brummar förbi bortåt den gata som grävmaskinerna
har röjt upp och försvinner bakom
gruskullarna, ingen människa, utom någon enstaka,
modfälld medlem av den upplösta Wehrmacht,
som kommer lunkande runt hörnet med en
käpp i handen och ett knyte över axeln, kastar
en förstulen blick på sceneriet, rycker på
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
