Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Sven Stolpe: Intellektuell kämpalek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
för neuros. Att kämpa mot samhället betyder
också att kämpa mot samhällets projicieringar
i det egna jaget. En intelligentsia, vilken — som
den nu dominerande andliga bohemen —
förlorat kontakten med en uppåtstigande ny klass,
måste vända sig mot sig själv och utveckla den
drivhusatmosfär, det "klimat av intellektuell
masturbation och incest", som har utmärkt det
sista decenniet. Lugnt kommenterar
författaren: "Det är en dålig omvandling, då den
sociala protesten upplöses i asocial morbiditet."
Men även den verkliga intelligentsian måste
vara neurotisk. Alla moderna försök att i
opposition mot samhället lösa sexuallivets
problem i prov- och kamratäktenskap eller i
livs-dyrkarpromiskuitet har hamnat i neuroser.
Förnuftiga arrangemang kan helt enkelt inte ha
någon framgång i ett oförnuftigt samhälle.
Exempel: Lawrence och Hemingway.
Författaren säger till sig själv: "Förbanne mig, det
här är bara en naturlig handling och jag skall
lägga fram den lika enkelt och naturligt, som
om de två parterna satt och åt tillsammans.
Men se på honom i nästa ögonblick, han rullar
upp ärmarna och sätter sig till arbetet: svetten
rinner, pärlar i pannan, hans ögon tränger ut
ur huvudet, han bryter pennans spets under
sina förtvivlade försök att ’lägga fram det enkelt
och naturligt’."
Den intellektuelle är alltid neurotiker.
Omgivningens tryck hämmar konsten på samma
sätt, som den hämmar individens behaviour.
"Man kan gå till strids mot denna miljö, men
då får man betala för det; priset är den
neurotiska skuldkänslan. Det har aldrig förekommit
en intelligentsia utan ett skuldkomplex; det är
den inkomstskatt, som man måste betala för sin
iver att göra andra rikare! En vapenfabrikant
kan ha ett alldeles rent samvete, men jag har
aldrig mött en pacifist utan en skuldmedveten
glans i blicken." Att därför angripa och
förlöjliga de intellektuella för deras neuroser är
lika kvickt som att förlöjliga gruvarbetaren
för hans predisposition för lungsot. Neurosen
är en yrkessjukdom och måste betraktas som
en sådan, utan vare sig förakt eller skam. —
Med de intellektuella vapen, vilkas kvalitet
jag nu försökt illustrera, går Koestler i sin
boks största och bäst genomarbetade parti till
storms mot Sovjetryssland, ett företag, som
för närvarande kanske icke är alldeles
opportunt. Sovjetkommunismen — icke den verkliga
kommunismen — är i sanning ett opium för
folket (medan kristendomen såsom opium
betraktad har den besvärliga egenskapen att
den icke söver utan irriterar och plågar alla
samveten!). Koestlers uppgörelse med Sovjet
— han var tidigare kommunist men omvändes
på platsen särskilt efter att ha bevittnat de
berömda rättegångarna — är vad
engelsmännen kallar ett historiskt dokument. Han är
i högsta form, språkets fruktansvärda kulspruta
smattrar invektiv, drastiska bilder, förbluffande
sammanställningar och förintande föraktfulla
formuleringar, men bakom detta glada tumult
ordnas argumenten klart, överskådligt och
oemotståndligt av en lysande och vital hjärna.
Sovjetmyten har lika litet med verkligheten
att göra som den nazistiska myten. Ett för
ett granskar Koestler de vanligaste
försvarsargumenten. Den ryska arméns framgångar
skulle visa, att systemet fungerar väl? Svar:
kämpade inte också japaner och tyskar alldeles
briljant, kanske t. o. m. bättre än ryssarna?
Den västerländska arbetarvärlden har i regel
ingen aning om att t. ex. i Ryssland alla
strejker är omöjliga, ja, att strejkagitation
straffas med döden, eller att Sovjets valsystem
är absolut odemokratiskt, eftersom
medborgarens frihet begränsas till att rösta ja eller nej
på en lista av officiella kandidater. 1932—33
vistades författaren i Charkov; två millioner
människor dog då av hunger i Ukraina. Om
detta fick i den ryska pressen icke ett ord
skrivas. Genom en propaganda, som arbetar
efter två linjer — framhävande av det statis-
586
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
