Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - E. Bendz: Paul Valéry in memoriam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. BENDZ
eller ej alls. Frukter fallna i tid och mest i otid.
Dessa dikter, i våra ögon fulländade, kallar
han gärna "övningar", ungefär som
experiment och tillfällighetsalster. Dessa essayer,
dialoger och akademiska tal te sig för oss som en
bländande final i en konstart, som i Frankrike
alltid odlats med virtuositet; han betraktade
dem själv som avfallsprodukter av en
verksamhet, som försiggick fjärran från oss i det tysta,
men kan skönjas bak förlåten i dagböckernas
ofta orakelmässiga, alltid ytterligt stringenta
formuleringar.
Ett ord kan belysa hans känsla av
osamhörighet med den roll han tvangs spela utåt
och succéförfattarens gloria; en attityd, som
varken har med högmod eller blygsamhet att
skaffa, utan helt enkelt är tänkarens
självutplåning inför sin tanke, skaparens i
skapelseakten. Hellre än att citera saker, som stå att
läsa var som helst, återger jag en passus ur
ett brev: "J’ai été obligé de satisfaire, selon les
exigences successives et imprévues de ma
car-rière littéraire accidentelle, à des conditions
très variées. Rien ne m’a pius surpris que de
devoir, à une certaine époque, jouer 1’orateur
et faire le conférencier. Et celui qui écrivait,
en 91, le premier Narcisse n’avait aucune
idée de celui qui improvisa, trois ans après,
La Soirée avec Monsieur Teste et La Conquéte
allemande. Et cependant... c’était bien le méme
homme, — du moins je le crois ... Quand je
me retourne vers ma vie, je m’étonne de ces
quelques volumes qu’on appelle miens, et qui
ne ressemblent pas à ceux que j’aurais voulu
écrire — si j’avais voulu écrire!"
Och likväl måste den mondäna, dekorativa,
akademiska och höglitterära rollen ageras till
slut och den yttre människa, som småningom
kom att överskugga hans "Moi-naturel",
existera även den. Den skicklighet och perfekta
behärskning, som utmärkte honom i allt, kom
honom här väl till pass. Långtifrån att figurera
som original och enstöring (han deltog tvärtom
gärna i sällskapslivet och var en alltigenom
charmerande man i det yttre), kom han att
inför världen liksom France före honom
framstå som ett slags officiell representant och
symbol för något i exklusiv och förnämlig mening
franskt, som alla anse sig förstå och uppskatta,
ungefär som folk brukar tala om "gallisk
esprit". Det vore emellertid fel att tro att han
lät sig dupera av denna halvt påtvungna
ställning; han förstod att utnyttja den till gagn
för sina författarambitioner, för att hävda sin
verkliga rang och effektivt kunna vara den han
var; han fogade sig smidigt efter dess krav,
men ej utan hemlig motvilja. Han tillhörde sig
själv exakt i samma mån som han genom under
av fyndighet och förställning lyckades dölja
sig bakom en fasad och trots skenet bevara och
värja sin egenart.
Till vem vände han sig? Inte ens till
genomsnittsläsaren. Redan hans djärvt personliga,
ytterst koncisa språk, hans delvis lärda och
tekniska terminologi lade hinder härför. Hans
allmänna inställning till tidens förhållanden,
snarast hopplös och negativ, inbjöd lika lite till
något umgänge med flertalet. Från det
politiska höll han sig helt fjärran: varken under
förra kriget eller det sista gjorde han veterligen
ett enda offentligt, förpliktande uttalande om
ting, som lågo de flesta nära. Återstå några
tusen amatörer överallt i världen, som tjusats
av hans konst eller känt sig intellektuellt
befryndade, de enda läsare han brydde sig om;
"qui ne se laissent émouvoir ni imposer par
le ton, Pautorité, la violence, et tous les dehors".
Dessa trogna visa föga enighet sinsemellan
— dess bättre för hans egen definition av den
"store mannen": "celui qui laisse après soi les
autres dans l’embarras". Är han framför allt
diktare — en sista sällsam ros på
Symbolismens spröda, redan övertyngda gren? Eller den
oomstridde mästaren i en viss (för övrigt rikt
varierad) prosastil? Filosof eller skönande?
En finner behag i den unga Parcens melodiösa
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
