Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - E. Bendz: Paul Valéry in memoriam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL VALÉRY
rebusspråk, men är kanske mindre känslig för
essayernas och de stora akademitalens
konstrika arkitektur och eleganta tankekurvor. En
annan trevar sig fram genom dagboksbladens
aforismer i hopp om levnadsregler eller
begreppsanalytiska finesser och lämnar åt en
tredje att i Skuggornas rike lyssna till Faidros’
och Sokrates’ subtila orddueller ... Och raden
av kommentarer växer och växer.
Och han själv? Förbryllad och yr av allt
väsendet kring hans enklaste gester och
yttranden, visste han till sist varken ut eller in. Så
kan en människa tappa bort sig bland
främmande spår i sanden, som han tror vara sina;
så händer det, som han skrev i ett brev, att "en
katt inte känner igen sig i en spegel". Och
ändå, gammal och utsliten, tidtals sängliggande,
trött på tillvaron, trött på all litteratur, trött på
"ce spectacle de bétise incurable que se donne,
depuis cinquante ans, 1’humanité" (jag citerar
ur ett av hans sista brev), slav under ett yrke,
där minsta svaghetstecken strax skulle märkas
av tusen avundsamma ögon och vändas i vapen
mot honom själv, — ändå måste han
fortsätta striden, hålla maskinen i gång, skriva
och skriva, aldrig svika högt spända
förväntningar.
Låt oss tänka ett ögonblick på vad ett dylikt
öde rymmer av skenbara — och pikanta —
motsägelser, av hemliga slitningar, av gåtfulla
inslag. Den yttre glansen, karriären, allt
figurerandet ex officio — och en uppenbar lust att
slippa ifrån det hela. Koketteri eller spår av
övergående leda och modlöshet? Ingalunda.
Denne konstnär, som nådde det fullkomliga
i sin art, hängav sig aldrig åt några överspända
idéer om värdet eller oumbärligheten av sin
konst. Långtifrån att överskatta dess betydelse
i förhållande till samhällets "nödvändiga"
funktioner, fabulerar han med satiriskt välbehag och
underfundig ironi om en ny tingens ordning,
en kanske nära förestående, ohyggligt
"pånyttfödd" värld, där det "intellektuella djurets"
alla verksamhetsformer utom de rent utilitära
ha på sin höjd kuriositetsintresse. Kände han
till detta ord av Lao-tsi (han hade ett utmärkt
minne och tillgodogjorde sig och retuscherade
blixtsnabbt sina lyckliga fynd): "Den som
känner ljuset och finner sig i mörkret är
mönstret för en man"? Det minner om ett ställe
i "Rhumbs": "Les médiocres esprits deviennent
toujours pius habiles, ne cessent de parcourir
leur médiocre lieu. Mais celui qui d’habile se
fait gauche — voilà 1’homme." Meningen är
klar nog. En åldrad, högt utvecklad människa,
som frigjort sig från allt som i andras ögon
utgör hennes märkligaste egenskaper, men
samtidigt medveten om sin plats i sin egen
värdeskala, betraktar med köld och likgiltighet sina
verk och "framgångar", väl vetande att snillet
är "lätt" — för den som fått det, och att det
knappt ligger större "förtjänst" i att upptäcka
en naturlag eller göra sig berömd genom
konstnärliga talanger än i att effektivt och
plikttroget utföra vilket mekaniskt arbete som helst.
Hon ser sig bokstavligen som en ort, där tack
vare gynnsamma omständigheter vissa
utomordentliga händelser ägt rum och resultat
uppnåtts, till vilka knyter sig ett namn.
En sak synes viss: han bildar aldrig "skola"
— han var för ensam och ytterlig i sitt slag;
omöjligt att gå vidare på den linjen. Om hans
inflytande och överhuvud kontakt med tidens
stora strömningar är för tidigt att döma.
Troligen var han lika "inaktuell" som unik (om
än med en mångfald, lätt påvisbara
anknytningar). Hans förhållande till
samtidslitteraturen i stort kan betecknas som flyktigt och
ointresserat. Hans förakt för människorna i
gemen var för djupt för att lämna rum för
något egentligt deltagande i det för tiden
angelägna. Det nya i matematiken, filosofien och
naturvetenskaperna fängslade honom mer än
all romanlitteratur, som han aktade för ringa.
Litteratörernas jagande efter sensationer och
nyheter var i hans ögon närmast ett förfallssym-
591
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
