Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Teater
En midsommarnattsdröm av William
Shakespeare. Skansens Sommarteater.
Speltexten är känd och musiken nästan ändå
mer. Att pröva nya epitet på Shakespeares stora
sagokomedi förefaller lönlöst. Ändå är det
snart tjugu år sedan någon av huvudstadens
ordinarie teatrar hade den på sin repertoar.
Det var en ny publik som ute på Skansens
fri-luftsscen mötte skådespelet. Så bra passade
detta feeri där ute, att man bara förvånade sig
över att Skansenledningen inte tidigare kommit
på idén. "En midsommarnattsdröm" är det
idealiska friluftsstycket. Den som inte haft
tillfälle att applådera sitt samtycke åt denna i
samband med föreställningarna i Londons Regent’s
Park under 30-talet ofta omtryckta reklamparoll,
kunde med gott samvete göra det i sommar på
Skansen. Här var föreställningens yttre
arrangemang dessutom ännu vackrare. Sigvard
Bernadotte, som stod för den dekorativa
inramningen, hade fått skogen och grönskan att
marschera ända upp i åskådarraderna.
Sommarhimlen, de vajande trädkronorna som i
strålkastarljuset fick något overkligt över sig,
älvorna som i lätta slöjor drog sina trolska
ringar mellan stammarna jagade av en
skränande och krumbuktande Puck, allt detta hade
den danske iscensättaren Svend Gade och hans
finska koreograf Maggie Gripenberg skickligt
förstått att utnyttja för att skapa den rätta
poetiska bakgrunden för skådespelet. Hur vacker
och fylld av lyrik texten till detta bröllopsspel
är, händer det lätt att den vid framförandet
drunknar i uppsättningens yttre apparatur. Det
skedde nog delvis vid den föreställning, som
invigde Malmö Stadsteater i höstas. Särskilt
hårt går den sortens regi ut över de två
grekiska kärleksparens kurragömmalek i skogen.
I Skansenföreställningen räddades de scenerna
från att bli rena plastikövningar därigenom att
dräkterna lånats ut åt en grupp spelglada
ungdomar med Siv Thulin och Gerd Hagman i
toppen, särskilt den senare överraskade genom
att göra sin Helena till en komisk
karaktärsroll, retad, räddhågad och fräsig. Dräkterna
kom från Malmöuppsättningen, och därifrån
kom också Georg Årlins hjorthornsprydda och
vackert versläsande Oberon, Curt Masreliez’
Lysander och framför allt föreställningens
Puck, Viveka Linder. Givet var det hon som
tog hem spelet. Inte bara gymnastiskt är det
en besynnerlig prestation. Det är alltigenom en
anspänd energiutveckling i kullerbyttor och
ur-skogsläten som resulterar i något som är ganska
fantastiskt, men samtidigt står mycket
främmande för översättningens beskedliga
"Nisse-god-dräng". Man rivs med av ursprungligheten
i uppläggningen, men riktigt sympatiskt
reagerar man inte, allra minst inför det
gatpojks-aktiga sönderbjäbbandet av texten. Skogsanden
Puck får nog inte dominera fullt så mycket,
det finns så många andra trådar i väven, som
måste komma till sin rätt. Episoderna kring
Theseus och hans hov föreföll nu blekare än
någonsin, trots färggranna dräkter och lysande
marschaller, och det är ju ändå härifrån som
festspelskarusellen har sin utgångspunkt. Bättre
än det högtidliga och det poetiska
stämningsmåleriet står sig groteskerna. Hantverkarspexet,
den verkningsfullt grovkorniga kontrast som
författaren flätat in bland allt det luftiga och
lätta, håller alltid och kan knappast spelas
sönder. Bäst brukar det bli när det tas enkelt
och naivt. Här blev det en uppvisning i komisk
karakteriseringskonst, skickligt utstuderat, men
festligt och lyckat ändå. Att Stig Järrel som
Botten, både med och utan åsnehuvud, skulle
ta ledningen anade man ju, och det hör
dessutom till rollen. Han tappade inte någon nyans
i denna illvilliga karikatyr på alla tiders
självmedvetna amatörer och fjärderangsaktörer. Ulf
Johansson som Snut (Muren) och John Melin
som Flöjt (Thisbe) var de som starkast bidrog
till att göra den "högtragiska lustigheten" till
det komiska virtuosnummer den framstod som.
Shakespeares trollkonster verkade även på
599
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
