Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
modern storstads- och turistpublik, det var
något man kunde glädja sig åt när man såg om
stycket på sensommaren. Biljettköerna hade inte
minskats, "huset" var fyllt av spontan
munterhet, och föreställningen hade trots åtskilliga
rollbyten hållit sin kvalitet. Claes Hoogland
Film
Vandring med månen. Hasse Ekman. Svensk
Filmindustri.
Den som hittills vägrat tillerkänna Hasse
Ekman som regissör några andra egenskaper
än sentimentalitet och facilitet, måste sent
omsider ändra uppfattning inför "Vandring med
månen", en bestickande blandning av
sommarsaga, crazy och mardröm. Det skall visst inte
förnekas att det ligger en aning för mycket
litterär konstruktion bakom historien och att
det filosoferas för mycket i ord. Men Rooslings
foto höjer filmen i ett glidande, lite konturlöst
skimmer, och dess irrationella charm är stark.
Under de två ungdomarnas lyriska idyll går
en mörk underström av livsångest och
driftskräck som låter historien utspelas på två plan.
Mot de vuxnas skrämmande och brutala
kärleksliv ställs ett tillstånd av barnslig
oberördhet — Dan och Pia vandrar förtroendefullt
hand i hand genom ett sommarlandskap som
kantas av farliga skuggor, ett Edén där ormen
hela tiden hotar. Det är pubertetsproblematik
om man så vill — men den ges med känsla och
subtilitet. Från huvudrollerna nedåt är spelet
ovanligt pregnant, och man torde utan tvekan
kunna beteckna "Vandring med månen" som
den löftesrikaste svenska filmen efter "Hets".
Pavane
Att ha och inte ha. Howard Hawks. Warner
Bros.
"Att ha och inte ha" är betydligt mera
Faulkner än Hemingway, varmed inte vare sagt
att det är en särskilt litterär film. Hemingways
meningsfyllda historia om en livsduglig man
som tvingas att ställa sig utanför lagen därför
att samhället inte har bruk för hans intensitet,
har fuskats om till ett raffel med franska
patrioter som medelpunkt. Som miljöskildring
står den på samma plan som "Casablanca" och
erbjuder förvisso god underhållning, och det
ligger en välbekant von Sternberg-stämning
över det exotiska kafé kring vilket handlingen
kretsar. Den klibbigt heta och uppgivna
atmosfären understryks ypperligt av Hoagy
Car-michaels musik — själv hänger denne över
pianot och stjäl åtskilligt av publikens intresse
genom sitt melankoliska yttre och sin bisarra
sång. Priset tas av den bittra och gycklande
visan om en färgad mans hemlängtan, vilken
utan tvivel utgör filmens toppunkt. Däremot
får man nog anse att Humphrey Bogart trängs
lite i skymundan och verkar egendomligt
utplånad. Han spelas åt sidan av Lauren Bacall,
som tar initiativet även i kärleksscenerna och
förmodligen skulle verka ännu mer på
hemmaplan klädd i byxor. Som typ är hon
gargonne-flickan som regelbundet följer i världskrigens
kölvatten, hon framföres med avsevärd "build
up" och tycks trivas med det. Flickan är alls
inte osympatisk och har en god portion
galg-humor, som skiljer henne från kollegerna i
facket, och är inte mer oäkta än Marlene,
vilken man ju på sin tid hade mycket nöje av.
Men vad skulle Hemingway sagt om detta
manhaftiga fruntimmer, vars sexuella aggressivitet
fullkomligt tar andan av partnern? Pavane
Johnny Eager. Mervyn Le Roy.
Metro-Gold-wyn-Mayer.
Mervyn Le Roy, som brukar oscillera mellan
sockerskålen och peppardosan, har den här
gången signerat en film som visar att han inte
helt glömt bort vem som gjorde "Mysteriet
i Sydstaterna". Gud bevare oss visserligen för
en fräsch uppsättning gangsterfilmer som
uttryck för en ny amerikansk generations
desorientering efter ett nytt världskrig, men
"Johnny Eager" kan man acceptera som ett
försök till psykologisk skildring av en man som
fått sitt känsloliv rubbat och som följd därav
blivit asocial. Kyligt och detaljerat visar Le Roy
hur lite hans gangster bryr sig om vanliga
mänskliga värden, och vi får följa hans väg
över lik och krossade kvinnohjärtan. Men den
emotionella torkan, som ju också är
regissörens, tröttar och åskådaren blir ganska led
på den vackre Johnny. Det är filmens räddning
att den på ett senare stadium inför den
irrationelle Van Heflin i handlingen — det är en
aktör som det för en gångs skull inte går att
klistra etikett på. Skall man kalla honom
ap-aktig, gråtmild, oformalistisk, genial? Nej, han
600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
