Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
är rätt och slätt obeskrivlig, en sorts
Dostojevskij figur som förirrat sig in i en crazy. Han
har i filmen att agera faktotum åt Robert
Taylor och blir med tiden även dennes
samvete. Vackre Johnny upptäcker att han har ett
hjärta och dras till Lana Turners tunga höfter,
men vad som enligt storyn skall vara centralt
blir en parentes, och åskådaren uppfattar det
som en happy end när gangstern dör i Van
Heflins armar. Ja, tänker man noga efter,
så är väl "Johnny Eager" bara formellt en
gangsterfilm och rätteligen en historia om den
inre hopplösheten ... Pavane
Underground. Vincent Sherman. Warner Bros.
Det råder intet tvivel om att man vid det här
laget hunnit bli ganska trött på den flod av
amerikanska propagandafilmer som censuren
nu med en gång dränkt oss i. Frihet är förvisso
en skön sak men knappast fabricerad på
löpande band. Nu när kriget väl är över,
framträder också dessa filmers karaktär av
konstruktion än mer och de verka i högsta grad
post festum. Hade de släppts fram för ett par
år sedan hade de åtminstone fyllt den
funktionen att stärka den svenska moralen...
Mycket av ovanstående gäller förvisso även
"Underground", men trots detta stannar den
en stund i ens minne, ty den är gjord av
Vincent Sherman, som i sina bästa scener har en
muskulös och fjädrande stil som spänner ens
förväntningar. Vi har inte glömt hans
obarmhärtiga "En kvinnas väg", och något av dess
grymma analys präglar även "Underground",
vars människoskildring endast sällan hemfaller
åt schablon. Så har t. ex. de tyska
frihetsmännens ledare, med auktoritet framställd av Philip
Dorn, en partitrogen broder (Jeffrey Lynn)
som skall göra ett både lojalt och sympatiskt
intryck, vilket gör familjekonflikten
djupgående och tragisk. Dubbelbottnad verkar även
den kvinnliga gestaposekreteraren som arbetar
åt oppositionen och som med sin fanatiska
besatthet och känslolösa mask gör åskådaren
osäker om var hon innerst inne hör hemma.
Hon spelas av den sällan sedda, briljanta
argentinska aktrisen Mona Maris, ytterst
filmisk med sitt breda grymma ansikte, sitt
lapi-dariska spel och hårt uppdämda temperament.
Över lag kan sägas att skådespelarna är det
bästa i "Underground". Pavane
Dagen gryr (Le jour se lève). Marcel Carné.
Denna film från 1939 har i mitt medvetande
framstått som den bästa av de franska filmerna
från trettiotalet — ett värdigt motstycke till
de tyska storfilmerna från tjugutalet, av vilka
den också lärt en del av det ömsom
raffinerade, ömsom tungt mäktiga bildspråket. Ett
återseende bekräftar uppfattningens riktighet.
"Dagen gryr" är otvivelaktigt ett av
filmkonstens mästerverk, en av de ytterst få filmer som
man ville rekommendera åt andligt fullvuxna
personer, vilka inte fått sitt kvalitetssinne och
sin proportionskänsla fördärvade genom ett
alltför flitigt biobesökande utan framhärdar i
att ställa samma krav på film som på annan
konst. Den är ett skolexempel på hur en riktig
regissör arbetar i en blandning av exakt
iakttagelse och lyrisk inspiration. Man kan
visserligen invända att själva historien rör sig med
kolportagets ingredienser: den blomlikt rena
flickan som står under ett halvt hypnotiskt
inflytande av en diabolisk förförartyp, den
hederlige arbetaren som av svartsjuka drivs att först
kasta sig i armarna på en desillusionerad
storstadskvinna och sedan att mörda den man som
om inte förfört så dock psykiskt förgripit sig
på flickan. Men observera hur genom själva den
antydande berättartekniken och undvikandet av
de patenterade publikscenerna denna historia
fått en klärobskyr som är allt utom följetongens
och en människoteckning som gör
komplicerade individer av standardtyper. Jag opponerar
mig villigt mot scenen i drivhuset, som är
uppenbart sötsliskig, men den fyller måhända
sin uppgift som kontrast, som en vulgärljuvlig
symbol av kärlekslyckan. Man kan kanske
också tycka att symboliken är en smula för
medveten i den scen som skildrar hur arbetaren
och flickan först möts: hon kommer med en
vit azalea på armen in i verkstaden, där
arbetarna med sina sandblästringsmaskiner står
utrustade som dykare i ett helvetiskt oväsen.
Men vilken bildfantasi vittnar inte den
situationen om i all sin tillrättalagdhet! Alla
avsnitten från det omringade huset är mästerliga;
huset självt är uppfattat och skildrat som ett
väsen med sina olika hyresgäster och
lokaliteter, ett perfekt stycke jules romainsk
unani-mism. Trappbilderna är fotografisk
expressionism av ypperlig verkan, man närmar sig här
le cinéma pur med sina geometriska mönster-
601
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
