Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
från Åland, stupade den 9 juli 1944 i Karelen.
Då författaren själv haft för avsikt att ge ut
sina dikter, kan det anses befogat att anmäla
dem även i en litterär tidskrift.
Man får ett mycket starkt verklighetsintryck
av denna diktsamling. Landskapsbilden,
soldaterna, tälten och skyttegravarna, allt är
fångat i den korta, koncentrerade strofen, som
åskådligt ger uttryck åt den hopplösa
stämningen över ett ödsligt och färglöst landskap.
Det finns ingen benägenhet att se förbi eller
försköna. En sådan dikt som "Medalj" är
härvid mycket välgörande, fastän den ju har
talrika anknytningspunkter hos det första
världskrigets diktare.
Men hela diktsamlingen är en förtvivlad
kamp mot denna värld av förintelse, där elden
och modet i ett människosinne kan bli hat och
gift och där ljusa blickar grumlas. Häri vill
man framför allt se dessa dikters betydelse. En
kamrat till Palenius berättar, vilket bedövande
slag budet om Kaj Munks död var. "När
Palenius fick höra om mordet, föll han fullkomligt
ihop och var under tre dagars tid oförmögen
till varje slags arbete." Sedan skrev han "En
diktare är död", som dock inte når till något
högt konstnärligt uttryck. Större som dikt är
då "Kallt vitt ljus" från samma tid.
Kallt vitt ljus
över gråa gårdar,
som krupit ihop på en backe
liksom för att söka
skydd hos varandra.
En ensam hund ylar
mot vintermånen,
som stor och blank
med ett hånleende
glor ned på jorden.
Januarinatten smyger
som en dödens ängel
mellan de gråa gårdarna.
Stjärnorna tindra
skarpa och vassa,
en isande olust
strömmar genom rymden.
Kallt vitt ljus
över gråa gårdar.
Hela den sista avdelningen i boken, där
denna dikt står, är en självuppgörelse.
Författaren har förlorat en av sina bästa vänner i
kriget, och de båda döda, denne och den danske
diktaren, är ständigt närvarande. Inför döds-
ångesten växer några underbart levande dikter
fram, och man kan i en sådan dikt som "Du"
inte undgå att tänka på den dödsdömda
skaldinna, som skrev "Landet som icke är".
Du går vid min sida
genom höstvåt skog
där rostbrun ormbunke
sprider sin dövande doft.
Du talar till mig
stilla och förklarande.
Du visar landet
där bortom
där all ångest får vika.
"I gryningen" är den första diktsamling jag
läst, som helt bär sin prägel av de sista långa
frontåren. Den har sanningslidelse och varm
humanitet, och man förnimmer den ton, som
föds, då en människa är beredd och färdig för
det sista.
#
Lars M. Boströms "Häxbål" är liksom
"I gryningen" en debutsamling men står inte
på samma nivå. Stundom erbjuder motiven en
del av intresse, men man saknar den lyriska
gestaltning och inre växt, som skapar en dikt.
Boström håller sig till den traditionella formen
och han använder sig både av sonetten och
något som avses likna det elegiska versmåttet.
Att man inte träffar på några mästerligt
formade sonetter i ett förstlingsverk, är inte så
mycket att säga om. Dock vill man ju helst
slippa se en slutrad som denna:
o, låna mig din flöjt, du Pan, ett tag!
Svårare är det att fördraga de lättvindigt
hopkomna elegierna. Finns något skönare
versmått än ett antikt distikon? Det är något heligt
över denna böljande rytm, som ljudit genom
årtusenden. Den rymmer den aldrig stillade
oron och den hejdade andningen inför det som
är obevekligt och färdigt.
Ack om blott aldrig de snabbt framglidande fartygen
funnits,
ej Diokleides’ son Sopolis sörjde vi då.
Livlös i havet han flyter omkring, den arme, och
tom är
graven vi vandra förbi, endast en sten och ett namn.
Man kan inte förnya detta versmått genom att
fritt behandla det. Man kan inte som bevis dra
606
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
