Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
man lika klart som medvetandet om hans
potens, hans mannakraft. Tänk om en
befallning till slut blev det enda stora brottet mot en
medmänniska, den enda stora skymfen som
måste besvaras med samhällets största straff:
Föraktet."
En av huvudpersonerna i boken sitter gärna
vid pianot och fantiserar. Han känner härvid
en stor befrielse och får del av någon hemlig
styrka, som inte vet av viljeliv eller utstakade
gränser. Men färdig musik kan han inte spela.
Själva lydnaden att följa ett tema under vissa
musikaliska lagar blir som ett tvång, som inte
kan försätta själen till dess enda hemland. Där
skapades en gång havets snäckor, men
snäckskalet på kakelugnsfrisen är kallt och färdigt
och har mistat all sin ursprungstillvaro. När
han sitter vid pianot och försänker sig i den
formlösa lycka, som ligger i sökandet efter de
ovissa och okända tonerna, är det som en
fortsättning på kvinnan han nyss varit förenad med.
Där fanns också denna gränslösa frihet och
aningen om en djupare tillvaro, förlöst från
tvång och plikt.
I denna värld ser Sandgren befrielsen för
mänskligheten. Mötet med kvinnan är som
porten till det nya liv, där hatet skall dränkas
i en våg av varm sinnlighet. Ingen utövar ett
tryck på någon annan, ingen stänger vägen för
någon annan, alla respekterar varandras
önskningar. "Den stora, djupa moralen som kunde
bära var bara den: Det finns bara du och din
lycka i världen!"
Jag kan inte hjälpa att detta tankeslut
chockerat mig. Världen förändras på ett
kusligt sätt. Det är de friskas och starkas värld.
De som är potenta, de vars körtlar spelar friskt
och i rätta banor, dem tillhör livets krona. Man
unnar var och en sin ensamma lycka. Men vet
man om det är lycka eller bryr man sig om
det? En solbelyst doftande väg, men vid sidan
står alla de utelämnade, de som har
sammanknutna sinnen och bräckliga kroppar. Man får
inte utöva något tvång på dem, alltså måste de
lämnas. Medan jag upplevde denna värld var
det en annan som trängde sig på. Det var en
befrielse att åter få vistas i "Bröderna
Karama-sovs" värld. Här var verkligen gränserna
nedrivna, ingen var utesluten och för alla fanns
vägen till hemlig inre frihet.
Ty vad betyder allt yttre tvång och alla yttre
påbud mot det att vara bunden invärtes. Och
har inte en asocial människa eller en av
Sandgrens partisaner lika stor möjlighet att vara
ofri. Det är ju inte lyckan, som skapar den
rätta kunskapen om det egna väsendet. Man
måste leva under svåra förhållanden för att
kunna avgöra om man är fri, om man är
oberoende av yttre faktorer.
Med stor häftighet angriper Sandgren
kristendomen. Här som annars är det skräcken att
"stå under förmynderskap" som gör sig
gällande. Sandgren har som poet en stor
ödmjukhet inför vad som sker i naturens värld. Där
vördar han mysteriet som något stort och
heligt. Men det religiösa mysteriet i
människosjälen betraktar han närmast som något
sjukligt. Tro är en kortslutning i själen, säger han.
Men var det inte just kallt, artificiellt ljus som
Sandgren ville komma bort från? Och vad vet
man om ett mörker som man inte själv
befinner sig i? Det är kanske inget mörker. Sedan
följer ett av bokens mer graverande exempel
på falska analogislut. "Kriget bygger på tro.
Vad är nationalism annat än ett utslag av
samma dunkla yrsel som den frälstes? Kom
inte till mig med tro."
Sandgren går under begreppen, men inte
tillräckligt långt. Han skiljer oss från kriget,
men blott genom uteslutning av allt som det
har gemensamt med vårt liv. En av bokens
huvudpersoner, den förut omtalade
pianospelaren, skjuter sig när han blivit kastrerad
av en mina. Livet är värdelöst för honom. Jag
får samma känsla av värdelöshet inför
Sandgrens framtidsvision, jag känner det som
andlig kastrering, som om ett kraftfält hade brustit.
Det finns en tredje utväg: att uppta allt, även
de yttersta och farliga möjligheterna, att hos
allt väcka kraften till omvandling.
Avsiktligt har jag uraktlåtit att återge bokens
handling. Man kan nämligen inte med bästa
vilja tala om någon människoskildring och
man har svårt att skilja de manliga
huvudpersonerna från varandra. Dessa är till för att
framföra författarens budskap. Kvinnorna är
mer individuellt skildrade, men deras uppgift
är blott att lyssna till vad männen säger och
att bli imponerade och övertygade av männens
tal. Det är något stort att kunna vara naiv, men
i vissa sammanhang skär det mycket falskt.
Något som i boken framställes närmast som en
revolutionerande ny syn är då det sägs, att
Bachs musik hade samband med hans sexual-
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>