Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tivitet, att tolkningen betonas mer än det sedda
och att hörnet av verkligheten inte blir det
avgörande. Arbetsfältet kan t. o. m. bli ett helt
annat, och Aguélis tankegång blir klarare om
man tar med hans egen kommentar — "ett
temperament som vissa nutidens människor
behöver för det högre och inre livet".
Aguéli ägnade sig själv i hög grad åt att
fylla sin nya sociala plikt, t. o. m. så pass
att han glömde en annan av artistens
väsentligaste skyldigheter, den att producera, och han
målade ingenting under sexton år. Men
dessförinnan hade han, även detta 1893, fått en
vän i Olof Sager-Nelson, som i minst lika stor
utsträckning ägnade sig åt temperamentets
utformning. Det var detta nya
temperamentsbehov som blev det sammanförande och
förenande för de båda målarna. Aguéli skriver
själv: "Vår vänskap var grundad på
ömsesidig högaktning, artistisk. Båda voro vi
emo-tiva, ehuru snarare anti-sentimentala. Men för
övrigt voro vi högst olika och som målare så
gingo vi på helt och hållet skilda banor."
Denna artistiska högaktning lydde likväl
oberäknade lagar. Det var tiden som för ett år
gav den i händerna på dessa i sig själva helt
olika människor. Att även temperamentet till
väsentliga delar blir tidens, det hör till
historiens evigt ironiska behandling av det
individuella. Det enskilda får inte passera ofärgat
av det mer eller mindre allmänna. Det är värt
att erinra om synpunkten. Om man t. ex. skriver
en konstnärsmonografi har den stort metodiskt
intresse. Det kan vara svårt, man påstår gärna
omöjligt i vissa fall, att bestämma en konstnärs
själstyp enbart med hjälp av rikt
dokumentariskt material, egna verk, brev och dylikt. Den
rätta avvägningen av det individuella och det
tidsbestämda fordrar ett vidlyftigare studium
av samtida temperamentsposer.
I samma brev i vilket Sager-Nelson skriver:
"Naturalismen har jag ingenting att göra med
vidare", förklarar han strax innan att
"konst-sträfvande är ett lidande — vi vilja vara så
intensifva, men den myckna passivitet som vi
måste bära på i vår köttsliga människa är ett
förfärligt hinder." I förbigående lägger man
märke till att han själv kopplar samman
reflexionen om lidandet med en synpunkt på
konstnärlig stil. Reflexionen är gjord juldagen
1893. Men bara ett par månader tidigare
målade han natur i Meudon och skrev illustre-
rade kamratbrev i den gängse, skämtsamma
genren, och Aguéli kan tillägga: "Som
personlighet var Nelson (1893) en levnadsfrisk
tjugofemårig gentleman från Sverige utan
besynnerlighet eller överdrift av något slag." Men det
nya sättet att fatta sig själv blir mer och mer
märkbart. En vecka senare får man veta att
han läser Lidner. Den 15 februari 1894
karakteriserar han sig själv: "Af naturen ömtålig
— kanske allt för smärtsamt — är ingenting
mig likgiltigt — men i synnerhet ytterligheterna
beröra mig mest och lifvet är för mig och de
som komma mig nära ett nervöst lidande", och
han talar om nerverna som "de fina och
suggestiva förutsättningarna". Fem dagar senare
heter det att "konstlif och andelif är ett
oafbrutet lidande hvilket endast sanningen och
religionen kan belöna", och på nytt reflekterar
han över stil och själsliv i förening —
"framförallt är jag själfständig, jag har mitt
speciella sätt att känna, se, och uttrycka mig och
det kan icke korrigeras". Den 9 april slår han
samman begreppen och talar om
"färgtemperamentet", och tre dagar därefter menar han att
"la belle matière — är en sak men
sentimentet och bönen den stora saken". Samtidigt
klagar han att "olyckligtvis tar allt längre tid
för mig därför att jag är så ömtålig och
följaktligen så affekterad" och "jag kan inte nog
bedja Eder taga varsamt i mig". Till slut blir
synpunkten än mer personlig: "Länge dröjer
det inte förrän jag är galen — nervositet och
känslighet äro till ytterlighet utvecklade — men
jag har ingen som jag kan utösa mitt rika lif
åt, som kan skratta och lida med mig."
Axel Gauffin meddelar de brev, varur dessa
citat har hämtats, in extenso. Ingenting brytes
där ut för att ställas i förklarande
sammanhang. Breven får teckna en grubblande
nervositet, som författaren kärleksfullt avskärmar från
en rå värld; den lidande sensibiliteten får stå
oberörd av all historisk skepsis. Men brytningen
är för påfallande när den unge slagskämpen
från Åmål och den levnadsfriske gentlemannen
från Sverige 1893 förvandlas till mimosa och
konstens korsfäste, och det ges ingen annan
förklaring än den som ett jämförande
temperamentsstudium skulle ge. Gauffin hade
delvis haft material i sin egen bok. Av poeten
Charles Grolleau kunde han fått typens
självdeklaration — jag "som har vandrat så mycket,
612.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
