Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
mer essayistisk framställning, fin och klok
visserligen som boken i sin helhet, men alltså
inte så givande ur vetenskaplig synvinkel. I sina
ballader har diktaren klätt de erotiska motiven
i historisk kostym — vilket synes ha givit
honom möjlighet att avreagera den bitterhet
han undertryckte i de direkta känslodikterna —
och där kommer forskarens
undersökningsinstrument åter till sin rätt.
Symbiosen mellan svenskt och judiskt i
Levertins diktning är ju ett ämne, som redan
varit föremål för åtskilliga utläggningar. För
att utfylla och nyansera bilden har
Fehrman inte skytt mödan att fördjupa sig även
i judaica, och med all rätt framhåller han, att
vid sidan av Stockholm, främst Bellmans
Stockholm, var det judiska Levertins speciella
provins i nittiotalets provinsromantik och hade
samma innebörd av förlorat barndomsrike, av
återknytande till brutna traditioner som hos de
andra diktarna. Det vackra, essayistiskt skrivna
kapitlet innehåller eljest inte så mycket nytt.
"Kung Salomo och Morolf" är ett verk av ännu
lärdare inspiration än de tidigare
diktsamlingarna — här är det tysk medeltidsdiktning
skalden fördjupat sig i. Fehrman följer honom
tätt, tätt i spåren och utreder med oändlig
möda och omsorg det invecklade sagomaterial
såväl som det gammaltestamentliga, filosofiska
och muhammedanska stoff, av vilket det
ståtliga, aldrig efter förtjänst uppskattade
diktverket har byggts upp. Dess karaktär av
återblick på den stora nittiotalsdebatten om
folkpoesi och kulturdiktning, dess innebörd av
personlig livsförklaring och självuppgörelse
belyses fint och klargörande på några
välskrivna slutsidor.
Däremot har Fehrman endast kunnat gissa,
i vad mån Levertins stora slutuppgörelse med
dikten återspeglar brytningen eller brytningarna
i vänskapsförhållandet med Heidenstam. Det
hör ihop med hela den ofrånkomliga
begräns–ning som vidlåder avhandlingar: frånvaron av
"personlig" dokumentering, vilket blir särskilt
ödesdigert när det gäller lyrik, den mest
personliga av alla diktformer. Under läsningen
kan man långa stunder få det falska intrycket,
att Levertin endast var en lärd kopist, som i ett
annat formspråk transponerade den litteratur
och den konst han som forskare och
yrkesman studerat. Inget misstag kunde vara större
i fråga om en diktare och skribent, som var
djupare personligt engagerad än de flesta i
varje rad som hans rastlösa hand nedkastade
på papperet. Redan i livstiden värjde sig
Levertin mot en dylik missuppfattning i ett av
Fehrman citerat brev till Vetterlund: "I det hela är
min diktning alls ej så utspekulerad och litterär
som folk gärna tror. Nästan varenda dikt — —
jag skrivit, har haft sitt verkliga underlag och
kommit fram långt mera omedelbart än det
kanske ser ut" (s. 237). Och Fehrman har
uttryckligen framhållit: "I sällsynt grad ägde
Levertin förmågan att prägla, att trycka sin
personlighets stämpel på det främmande stoff
som han tog upp i sin poesi" (s. 353). Om de
byggstenar, varav stommen i Levertins lyrik
murats upp, har i denna ytterst förtjänstfulla
avhandling lämnats utförligt, kunnigt och
vederhäftigt besked. Om det bindemedel av
personliga upplevelser och stämningar,
varmed byggstenarna fogats samman, har endast
kunnat ges flyktiga och allmänna antydningar
och redan kända upplysningar. Att härvidlag
ge ett uttömmande och avgörande svar, är en
uppgift som måste ställas på framtiden.
Holger Ahlenius
Tidstemperament
Axel Gauffin: Olof Sager-Nelson. Sveriges
allmänna konstförenings publ. LIII.
Norstedts 1945. 25:—.
1893 förklarar Ivan Aguéli i brev apropå
Strindberg att det är "artistens sociala
skyldighet" att skapa ett nytt temperament. Tanken är
tidens. Artistens sociala skyldighet är väl
närmast en frågeställning från det då gångna
decenniet, och kanske man kan spåra en viss
polemisk udd, när Aguéli fordrar av artisten
endast något så asocialt som ett temperament;
att han skall gestalta ett nytt sätt att fatta och
att uttrycka vad han fattat. Det sociala har hos
Aguéli fått en inre dimension. I varje fall är
det påfallande och tidsbestämt att kravet gäller
mer temperamentet än olika former av objek-
611.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
