Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Om lyrisk modernism
Lyriken är populär, kanske som aldrig förr.
Det finns siffror på saken, upplagesiffror som
nittiotalets guldålder aldrig kunde drömma om.
Lyriken är publikfientlig. Den utmanar
allmänheten genom en otillgänglig form, hånar
den genom uppenbart meningslösa
ordsammanställningar och förvirrande interpunktion. Det
finns siffror på den saken också, fast de inte
offentliggörs i annonserna. Den moderna
lyriken, när den är formellt utpräglat modern, säljs
så obetydligt att det är rena självbedrägeriet
av förläggaren att lägga tusen exemplar eller
mera av en sådan diktsamling i pressen.
När folk uppenbarligen längtar efter lyrik
och när god lyrik av Gullbergs och Ferlins art
bevisligen når ut till stora skaror, varför skall
då andra, antagligen lika begåvade lyriker
hölja sig i ett moln av obegriplighet och göra
sin vers lika oåtkomlig för en enkel läsare som
högre matematik för vanliga människor? Det
är faktiskt en fråga som ofta riktas till en,
ibland med anledning av något som stått tryckt
i tidskriften, ibland från någon som refuserats
med motiveringen att de inskickade dikterna
varit för traditionella, för litet originella.
Man kan ju inte ge sig till att söka förklara
den lyriska modernismens betingelser, i varje
fall inte på detta trånga forum. Men det
förvånar en att människor som för länge sedan
accepterat modernismen inom bildkonsten och
insett att dennas avlägsnande från
verklighets-avbildningen i riktning mot de rena färg- och
formproblemen varit en nödvändig reaktion
mot en alltför illusionistisk naturalism, krönt
av fotografiets uppfinning, skall ha så svårt att
förstå att även diktningen kan ha behov av att
gå en liknande väg. Att själva den välord-
nade meningsfullheten uttryckt med språkets
erkänt mest poetiska ord kan reta poeten till
revolt och få honom att försöka spränga
språkets grundämnen. Vill man ta lätt på dessa
företeelser kan man inte nog understryka att
utvecklingen inom litteraturen likaväl som
inom nästan alla andra områden av andligt liv
bestäms av trötthet. Man tröttnar på en fras,
som en gång varit ett fynd men blivit en kliché.
Man tröttnar på en form och en stil som slagit
igenom för grundligt. Det är diktarens
skyldighet att tröttna först och att vara färdig med
något nytt innan ännu publiken hunnit tröttna
på det gamla och lära sig det nya. För den sanne
konstnären är popularitet alltid något
misstänkt, men det är klart att han kan gå för långt
när han vill skaka av sig sina beundrare. Han
kan bli snobb, pelarhelgon, människoföraktare.
Mera kvalificerade lyrikläsare, ja, rentut
sagt litteraturforskare och kritiker, kritiserar
också modernistisk lyrik, men givetvis inte med
så enkel motivering att de inte skulle begripa
den. Nej, men att inte de fattigare i anden gör
det. En poet som skriver så att han endast
efterfrågas av hundra och begrips av tio sviker
sin sociala plikt. Han är en värnpliktsvägrare
i andligt avseende. Några ser hans brott främst
däri att han håller sig för god att sprida
skönhet och kunskap bland de socialt mindre
lyckligt lottade. Andra klandrar honom för att han
inte vill göra någon politisk insats i kampen
mot "de dunkla makterna i tiden".
Victor Svanberg gjorde nyligen ett inlägg
i tidskriften Tiden mot privatlyriken och för
en lyrisk socialisering. För att vara skrivet av
en docent i litteraturhistoria var det ett modigt
inlägg, men inte lär det ha fått många
versskrivare att avstå från att torgföra sitt hjärtas
627
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
