Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
lust och kval till förmån för social lyrik enligt
det svanbergska receptet.
Ett vida mera tänkvärt och djupsinnigt
debattinlägg till förmån för en socialare lyrik
görs i detta nummer av Walter Dickson. Han
utgår från det lyriska språket och drar en lans
för vardagsspråket som lyriskt byggmaterial,
inte bara på grund av dess tillgänglighet utan
för dess resurser av otillräckligt utnyttjad kraft.
Det är inte min uppgift att pröva Dicksons tes,
men jag vill gärna som min personliga reaktion
mot mycken modernistisk svensk och utländsk
lyrik påtala en språklig manierism som pendlar
mellan den planertzka kurialstilens obetalbara
omskrivningar av enstavigt enkla företeelser
och den för länge sedan — trodde man —
saligt hänsovna marinismen med dess
drivhusmässiga ordsvulst. Det gäller även om åtskilliga
verkligt begåvade moderna diktare att de bara
för att vara fullt tidsenliga ägnar sig åt en
språklig förkonstling som kommer att göra dem
djupt otidsenliga och onjutbara inom mycket
kort tid. Enligt trötthetslagen.
Debatten om diktarens ansvar
Så till slut frågan om diktarens politiska
engagemang. Även den frågan vidrörs på annan
plats i detta nummer: under rubriken
"Diskussion" i Artur Lundkvists korta och
temperamentsfulla svar till Ronald Fangen med
anledning av dennes artikel i förra numret. Jag vill
inte för mycket blanda mig i denna debatt, som
kanske för övrigt inte är avslutad. Men det
förefaller mig som om Fangen och Lundkvist
rör sig på något olika plan och därigenom
undgår att mötas. Fangen menar att diktaren inte
kan undgå att ta parti i dagens frågor intill
och förbi martyriets gräns. Diktaren får inte
vara en "oansvarig", för att begagna Archibald
MacLeishs term i hans anklagelse mot
författarna för att ha svikit mänskligheten vid en
ödesdiger tidpunkt (BLM, n:r 6, 1940). Ställd
inför ett avgörande i en enkel fråga om san-
ning och rätt får författaren lika litet, ja,
mindre än någon annan medborgare slingra sig
undan blott för att slippa riskera avbryta ett för
konstens framtid måhända betydelsefullt
författarskap. Det förefaller omöjligt att på allvar
invända något mot detta resonemangs
riktighet, så länge det blott är frågan om
"sanning" och "rätt" som elementära, matematiskt
definierbara begrepp. Jag hyser inte heller
ringaste tvivel om att Lundkvist, för vilken
sanningen verkligen är en djupare känd
realitet än för de flesta andra svenska författare,
om han ställdes i en sådan situation skulle
handla som en ansvarig. Nej, privatmannen
Lundkvist tar det som en alltför självklar sak
att ens diskutera att en fri människa inte låter
förödmjuka sig inför banditer eller korrumpera
sig av förrädare eller stillatigande åse våld
mot oskyldiga. Detsamma gör journalisten och
kritikern Lundkvist, vilket är lätt att belägga
med exempel. Men diktaren Lundkvist vägrar
att låta enrollera sig i partier och system, hur
vackra deras programförklaringar än må låta,
därför att han anser att det inte går att effektivt
skilja på rätt och orätt inför de nuvarande
åsiktsgrupperingarna i världen, de är alla mer
eller mindre korrumperade och förbundna med
samma sjuka rot. Ger sig konsten med i striden
blir den också angripen av det onda, och till
bevis kan mycken s. k. beredskapspoesi anföras.
På kortare sikt är det visserligen av vikt om de
vita eller röda blodkropparna segrar i kampen
om en organism. Men om man anser att denna
organism i sig själv knappast är mycket att.
hålla på kan det ju på längre sikt vara
värdefullare att inrikta sig på att skapa
förutsättningar för att nya och bättre organismer
uppstår. Och det är där Lundkvist anser att poesien
har sin stora möjlighet — om jag förstått
honom rätt. Att diktarna skulle ha någon
speciell skyldighet att i kritiska situationer
framträda som vapendragare för "frihet",
"sanning", "rätt" kan man väl heller inte hävda,
628
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
