Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Stig Ahlgren: Kulturredaktören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
historiska exempel visar att de revolutionära
impulserna ofta kommit från eremiter, som
väntat att stiga ned från sitt berg tills det
psykologiska ögonblicket infunnit sig.
Åsikterna om frihetens klimat drar hårt isär.
Vid en definition på vad som menas med
fritt självständigt handlande är det lönlöst att
gjuta paroller med avtryck på en bestämd
situation. Å andra sidan ligger det en fara i
att frihetsbegreppet platoniseras, att det
frikopplas från krav på ingripande och aktion,
medan viljan att ta en omgång med
dagsproblemen lättvindigt påklistras streberetiketten.
Här skönjes två polemiska mönster, som mer
eller mindre tydligt brukar avteckna sig varje
gång man ska finna en formel för att ena
respektive skilja politik och kultur.
Atos Wirtanen hade i våras ett inlägg i GHT,
där han brännmärkte "den högdragenhet och
t. o. m. ovilja utpräglat intellektuella människor
äro benägna att visa det politiska livets
koryféer och realiteter". Det känns igen! Han
fortsatte på det utskrivna temat om politiken som
ett "dirty job" och följde en diskussionslinje
som brukar föras tillbaka på Julien Bendas
stridsskrift om klerkernas förräderi: "Det finns
så mycket i det politiska livet som sårar deras
(de intellektuellas) andliga anständighetskänsla:
tvetydigheten, demagogin, den villkorliga
redbarheten, framgångskulten, godtyckligheten."
Hans slutsats vittnar om en viss brist på energi
i tankegången: Båda typerna måste finnas,
menade han. Demokratien fungerar genom
karriäristerna i partiväsendet. Men de starka
personligheterna, fribytarelementen, sörjer för att
idéprogrammet inte förbenas.
Vem som är mest sympatisk av dessa båda
commedia delPartefigurer, den ålande
kar-riäristen eller fribytaren med sin heliga vrede
som en knapp i rockslaget, därom råder ingen
tvekan. Ändå undras om denna rollfördelning
är så lycklig. Hur ska vår kritiker fogas in
i schemat? Måste han verkligen välja mellan
att vara en sobert intrigförfaren Mickel räv
i randiga benkläder eller en vilt rytande
lejonhanne som stryker omkring utanför partipalis-
saderna?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
