Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Walter Dickson: Lyrikern och den vanliga verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER DICKSON
det ställer sig bakom saken och syftet kan också
uppfattas estetiskt, och då konfronteras man
med en ordladdning av säreget slag. Just detta
att ordet inte medvetet formar sin skönhet utan
liksom i förbigående blir rent och klart och
lysande medan den talande kämpar för ett mål
som är viktigare än alla hans ord är ett dopp
i det sociala livets ursprungliga lyrik, som
också fäster en gnista vid ordet uppfattat som
skön form.
Det ligger en stor tjusning i att läsa ett
icke-litterärt arbete med god stil. Linnés
språkkonst ligger på detta sätt inbäddad i
praktiska synpunkter och strävanden. Den skönhet
som därvid uppstår är inte något i trots av
det praktiska syftet. Detta självt är lyriskt
kraftförande. Den blivande diktaren bör icke
förglömma att han också estetiskt har en hel
del att lära av facklitteratur på snart sagt
vilket område som helst. Skall han lära sig
den sociala lyrikens ordladdning bör han taga
ett steg ut ur den krets där det sköna ordet
är sig självt nog.
Det lyriska uttrycket uppfattas vanligen så
att det pekar utanför det tidsbundnas krets. Det
presenterar sig som tids- och milj obundet men
ger ett evighetsvärde. Här ligger tjusningen för
läsaren att tolka och själv komplettera den
dubbelbottnade innebörden i ordet eller frasen.
Men det finns också en lyrik i det ord som är
vad det är och ingenting annat. Att säga
"landsväg" och mena livets allfarväg är, enkelt
uttryckt, vad som menas med poesi i första fallet.
Att säga "landsväg" och därmed mena den
som vägkassan underhåller behöver icke vara
opoetiskt därför att man icke lyfter den som en
sagans flygande matta över tid och rum.
Tvärtom kan det ligga en gnistrande lyrik i de
uttryck som är just det de syns vara, som
komprimerar hela sin kraft till det nu som föder
dem. Strindberg har givit de korta, snabba
stötarna i sin konst. Det är att våldföra sig på
den levande metoden i Strindbergs skapande
att försöka särskilja den s. k. konsten från
tendensen i hans arbeten. Det är just den
komprimerade föreningen av praktiskt syfte och
formell gestaltning som avsätter den urstarka
lyriken i detta skaldskap. Att här komma med
ett krav på evighetsperspektiv och allmängiltig
avståndsbedömning är att blottlägga en
beklaglig inskränkthet i uppfattningen av det som skall
kallas konst. Detta tal om evighetsvärden är
förvillande. Väl finns en allmänmänsklig
värdefond som orden kan anknyta till och få lyrisk
kraft av. Men att kringskära denna
sublime-ringsprocess som den speciellt lyriska är ett
utslag av estetisk omognad. Att koncentrera
ordet till nuet, att giva det ett praktiskt syfte
är inte att koppla av den lyriska strömstyrkan
och ge sig in på ett poetiskt dött fält. Sätts
kontakten in med uppriktighet och styrka kan
både religiös, politisk och moralisk tendens
vinna en ny skönhet åt ordet, en bärande våg
av verklighet och aktualitet, som i sig själv är
lyriskt kraftförande.
Man invänder kanske att det är prosans sak,
i första hand epikens och dramats, att arbeta
med det praktiska livets vanliga ord och
frasering. Lyrikens överkänsliga instrument måste
ständigt gå under dessa förkortningar för att
nå de finare personliga nyanser i upplevelserna
som det gängse språkbruket skär över. Det
ligger mycket i detta. Men då och då upplever
vi skeden då den sociala verkligheten öppnar
hela sin inneboende lyriska kraft och drar våra
ord till sig, förenklar dem och ger dem vilja
och social karaktär. Under sådana skeden rycks
lyriken in i de vanliga ordens krets. Hittills har
det till mänsklighetens skam varit
antagonismens högspänningar och urladdningar, krigen,
som givit lyriken social karaktär. Detta svarar
också konsekvent mot det förhållandet att det
hittills i historien varit konkurrensen, då och
då demaskerad i öppen fientlighet, som
överhuvud drivit människan till fullständig
energiutveckling. Äter kan man peka på ett undan-
664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
