Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Margit Abenius: Heidenstam biograferad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEIDENSTAM BIOGRAFERAD
där mjölken fradgig i stävan springer,
och kesande kalven diar ditt finger...
Olshammar hägrade alltid för honom som en
romantisk sinnebild. "Skapandet av den myten",
skriver Böök, "var det första utslaget av hans
individuella geni." Något liknande gäller om
hans färgsprakande Orient: först genom minnet
och dikten blev den hans och inpassades i
livsmönstret.
Gnistans liv och lyskraft befordras både
genom förståelse och motstånd. Och
karakteristiskt för gossen Verner von Heidenstams start
i livet var att för honom allt medhåll i både
god och dålig mening kom från kvinnosidan
och allt motstånd från manssidan,
enkannerligen från fadern. På Olshammar var Verner
omgiven av ett dyrkande kvinnohov:
mormodern som han älskade, en eftergiven moder,
milda tanter och fogliga tjänstehjon. Han var
medelpunkten, kring vilken allt kretsade. Det
gick så långt att gårdens sysslor avbröts för
att alla skulle kunna närvara vid Verner
von Heidenstams kröning till envåldshärskare
av kungadömet Lajsputta. Denna
kvinnouppfostran blev, som framgår av skildringen, en
av orsakerna till den djupa konflikt med fadern
som spelat en så avgörande roll i skaldens liv.
Far och son förstod inte det minsta varandras
gnista och "levnads liv". Överstelöjtnanten
misstrodde och misströstade om sin
förvekligade son som drev mot "usla litteraturen".
I ett gripande brev till Topelius, som gett
honom det första oskattbara litterära stödet,
har Heidenstam på ett för honom unikt sätt
blottat sitt sår. "Man har eljest icke funnit mig
mycket värd", heter det där. Han kallar sig
kränkt och förolämpad, och utstött från hem
och släkt. Till och med giftermålet med Emilia
Uggla ingick i faderstrotsandet, ty sonen
uppfattade fadern som sin dolde rival. "Ingen
älskande kvinna", skriver Böök, "har spelat
tillnärmelsevis samma roll i skaldens liv som
den på en gång hatade och älskade fadern",
och det förefaller inte vara mycket att invända.
Sonen förstod inte fadern. I sina minnen har
han på ett typiskt sätt stiliserat om hans gestalt
och förädlat hans sista stunder efter
självmordet, gjort honom till en stoisk filosof med
vittra böjelser, medan överstelöjtnanten i själva
verket i fråga om det vittra var något av
peko-ralist och i stället hade sitt geni vänt åt det
praktiska. Om faderns verkliga insats — som
pioniär på fyrbyggandets område — har sonen
inte sagt ett ord.
Djup originalitet och medveten
originalitetssträvan går hos Heidenstam hand i hand.
Gnistan glöder först ganska djupt på botten av
ett obestämt väsen. Böök skildrar
Sturm-und-Drang-tidens sökande, då skutan kränger
våldsamt åt olika håll. Tre så olika personligheter
som Topelius, Strindberg och Viktor Rydberg
har under olika skeden av skaldens utveckling
varit riktpunkt för hans kompass. Särskilt
intressant är vänskapen med Strindberg som
Heidenstam träffade på slottet Brunegg och
sedan gjorde sitt kända porträtt av:
"Strindberg har svensk kroppsbyggnad ... Uttrycket
är utmanande strängt, nästan grymt. Då han
är uppretad är det sådant, att om du på en
avlägsen skogsväg mötte en karl med ett
liknande utseende, skulle du räcka honom din
börs, redan innan han begärde den." De två
sympatiserade i fråga om revolutionärt patos,
auktoritetstrots och blasfemi. Heidenstam var
anpassbar, men olikheterna framträdde så
småningom alltför oöverkomliga. Efter mycket
sökande hade skalden nämligen till sist gjort
den viktiga upptäckten om sig själv, att han
innerst inne var en förborgad idealist
(mångtydigt begrepp!) och romantiker, och att
idealismen överhuvudtaget var oskiljaktigt förenad
med det geni som var hans: det lyriska. —
Bilden svänger om från den osäkre sökaren
till den målmedvetne polemikern, unga idéers
banerförare, lyckligt förd av "seklets
ande-händer". En ovanlig nimbus tycks Heidenstam
677
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
