Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Johannes Edfelt: Franz Werfel. Några minnesord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES EDFELT
förlopp. Det centrala verket under denna epok
är ju romanen "Die vierzig Tage des Musa
Dagh", där Werfel behandlar en episod ur
armeniernas ofattbart blodiga historia:
turkarnas försök att under förra världskriget utrota
den armeniska stammen och den beträngda
folkspillrans hjältemodiga kamp mot övermakten.
Fastän Werfel i ett sådant verk visar sig
mäktig en inträngande karaktärsteckning och ett
mycket realistiskt sceneri, står han här lika
litet som i sina övriga verk på naturalistisk
grund. Han är spiritualist och metafysiker, och
vad han häftigast går till attack mot är "den
naturalistiska nihilismen". Han kallar den också
"viljan till det betydelselösa",
"neobarbaris-men". I en liten skrift med titeln "Von der
reinsten Glückseligkeit des Menschen" gick
Werfel till attack mot positivism och
naturalism. Samtiden var, menade han, sliten mellan
Harpagon och Prometheus. Werfels
världsåskådning och kulturuppfattning bottnade i
upplevelsen av mänsklighetens arkaiska skede
som den geniala och i egentlig mening
skapande åldern. För honom stod det klart att vår
tid visserligen blivit rikare i några yttre
avseenden —- men inte i väsentliga, livsavgörande
avseenden: "Wenn wir unseren Blick auf die
uns zugängliche Kindheit des Menschentums,
auf die archaischen Kulturen hinwenden, so
wird es klar, dass wir zwar an analytischer
Metodik unvergleichbar reicher, an
wesens-ganzer Erkenntniskraft unvergleichbar ärmer
geworden sind." Den äkte konstnären, hos
vilken "arkaiska" själskrafter består och verkar
mer levande och tvingande än hos andra,
upphöjer och förtätar det faktiskt sedda till verklig
vision, menar Werfel. Man kan säga, att hans
senare verk — romaner, eller rättare sagt
legender, som "Der veruntreute Himmel", där han
lät ett för alltid gravlagt habsburgskt Österrike
återuppstå i en konstnärlig vision, eller "Das
Lied von Bernadette", där miraklen i Lourdes
skådades med en from epikers blick — illustre-
rar en konsekvent antinaturalistisk hållning; de
är verk av Werfels spiritualism, de är led i hans
kamp mot "neobarbarismen". Men denna
spiritualism innebar för hans del ingen trött
världs-frånvändhet. Karakteristisk är den fråga han
framkastar på ett ställe i "Der veruntreute
Himmel": "När ska äntligen den stora
människa framträda som försonar metafysiken med
socialismen?" Sammankopplingen av metafysik
och socialism, som skall förefalla många så
absurd, var för Werfel naturlig och självfallen.
En särskild glans står det kring Werfels sista
skådespel,"Jacobowsky und der Oberst". Denna
"Komödie einer Tragödie", där stoffet
hämtats från flyktens, nederlagets och motståndets
Frankrike av år 1940, är en genial, av
patetiska och galghumoristiska element sammansatt
studie i två antipodiska människotyper, den
uppfinningsrikt civila och den
heroiskt-roman-tiska.
De rekviem, elegier och hymner som Werfel
skapade under 1930-talets år fördjupar
intrycket av hans gudsmystik. De har en klassiskt
ren och avrundad ton och står fjärran från
hans tidigare extatiska expressionistiska
besvärjelser. Över många av dessa dikter kastar
exilen sitt frostiga sken. Den av skräcksyner
hemsökte emigrantens sömnlöshet kan han
återge i en dikt av suggestiv klangverkan; i "Der
gute Ort zu Wien" ger harmen vingar åt hans
strofer om de österrikiska judarnas skändliga
behandling. Diktaren dröjer vid det drömlika
och overkliga i emigrantens tillvaro
("Traum-stadt eines Emigranten") och vid
främlingskapets bittra lott. Men han besjunger också
i av innerlighet bräddade strofer vad
mystikerna kallat vilan i Gud; och han ger
inspirerade uttryck för sin kosmiska hemkänsla:
Keiner weiss wie reich er ist.
Wer von Tag zu Tag geflogen,
Hat gesammelt, hat gesogen
Ahnungslos der Stunden Seim.
682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
