Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN BOKHYLLAN
nan möjligen undantagen — regerade
individerna. Det "vetenskapliga" i denna bevisföring
stannade givetvis i författarens föresats och
kom aldrig längre. När han skall ge råd åt
unga författare, plagierar han en metod för
experimentell medicin, men man skulle
knappast ana sig till det av att rätt och slätt läsa
hans egna romaner. På dem har hans teorier
haft en lyckligt begränsad effekt. Det hindrar
inte, att hans estetik gör ett starkt och märkligt
intryck, när man träffar på den i någon av hans
polemiska skrifter. Hela litteraturen, hela
kulturlivet överhuvudtaget skall reduceras till olika
former av naturvetenskap! Det är ett försök
att ge den moderna världsbilden enhet, som
i sin storslagna brutalitet inte påminner om
något så mycket som om de estetiska
effekterna i Zolas egna romaner — dessa sagoaktiga
anhopningar av färger och föremål till dubbelt
och tiodubbelt övermått.
Samma öde som den övriga kulturen väntar
i vetenskapens smältdegel moralen. De goda
människorna hos Zola är de starka och friska.
Men det är inte i en förbittrad kamp för
tillvaron — i lag bland vänner är man myosot! —
som deras dygder utvecklar sig. Pauline i "La
joie de vivre", en av hans få verkliga
idealgestalter, har en sund och härlig kropp, vars
goda ärftliga anlag författaren sorgfälligt
antyder. Nästan lika spontant som en blomma
sina kronblad utvecklar denna kropp också
förnuftiga tankar och goda handlingar — men det
är självuppoffring och verksam godhet som är
kronan på detta väsen. Det är när hon offrar
sin förmögenhet och sin livslycka för en
otacksam familj och en trolös fästman, som hon är
mest sig själv. Etiken uttrycks boken igenom
i biologiska termer, men resultatet är att
biologien får etiska värderingar.
Zola är en sorts frenetisk romantiker som
har vänt ut och in på sig själv och avsvurit sig
all metafysik till förmån för vetenskapen, men
med den följden att vetenskapen blir betänkligt
metafysisk. Ärftlighetslärans teoretici har inte
mycket att tacka honom för. Men romanläsare
har det, trots allt. Zola har nämligen upptäckt
att livet är intressant, inte bara bokars och
ranunklers liv, inte bara sköna och högborna
äktenskapsbryterskors liv, utan ett lokomotivs
och ett varuhus’ och en bakgårds liv. När han
går genom en smutsig och fuktdrypande gränd
i Paris, hittar han lika mycket att se, gripas av
och måla, som om den vore en smutsig och
solstekt gränd i legendernas Bagdad. Vad mer
är, han gör den så levande, pittoresk och
stämningsrik för oss andra, att vi skyndar oss att
avbeställa biljetten till "Tusen och en natt" och
far till Gare du Nord i stället. Även de som
tycker minst om hans omoderna pornografi
och hans omoderna vetenskaper, brukar som en
ofarlig åtgärd ge honom en eloge för hans stil;
men man frågar sig om de verkligen har klart
för sig vilket underverk denna stil är. Den, eller
låt oss säga den livsglädje den är ett uttryck
för, låter oss ju verkligen se en vanlig saluhall
och upptäcka att den är inte mindre men mer
brokig och fascinerande och vacker än en
persisk marknad eller en antik gobeläng. Den får
oss att se själva Börsen lika romantisk som
Ali Babas rövarhåla — vare det sagt utan alla
jämförelser för övrigt.
Att det sedan inte är några saltlösa idyller,
Zola gör av sina torg och gränder, är det
kanske onödigt att framhålla. Grymheten,
dumheten och nöden är alltid närvarande. Den
vördnad för fakta, förenad med en oförmåga
att finna dem tråkiga, som har skapat hans stil
och hans inställning till vetenskapen, har också
lärt honom den sortens pessimism som består i
att titta även på livets mörkaste och smutsigaste
sidor. Han anstränger sig också ofta att måla
i svart, men det är inte så lätt, när man har
en penna som förvandlar det svarta till de
underbaraste blåblänkande, regnbågsrandade
och blankskimrande nyanser, som av bensin
utgjuten i solskenet på asfalten. Hans böcker
må handla om förfall och undergång — i och
för sig en sanning med modifikation — men
hans adjektiv handlar om liv, styrka och
obändig mångfaldighet. Och när han blir äldre
och ungdomens teoretiserande inte längre har
samma dragningskraft, blir han allt mer och
mer sig själv, och hans böcker får allt ljusare
och hoppfullare slut, tills de helt följdriktigt
ändar som solförbländade utopier. Visserligen
har de då, men först då, blivit oläsliga. Det
är som om charmen och meningen med Zolas
romaner vore den branta spänningen mellan
hans energiska, livsförälskade stil och bistert
undergångspredikande ämnen. Först då är det
ju en människa värdigt att hylla livet, när det
visar henne sin mörkaste sida: först den
kärleken är något att ha, som inte grundar sig på
förnuftig uppskattning. Kerstin Anék
686
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
