Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATER OCH FILM
Teater
Flugorna (Les mouches) av Jean-Paul Sartre.
Dramatiska Teatern.
De sentida omdiktningarna av Orestes-sagan
äro legio. Man kan erinra om O’Neills men
framför allt om Giraudoux’ "Elektra", där en
fransk diktare redan 1937 ställde statsraisonens
och rättskravets representanter mot varandra
i en utspunnen dialog, full av dristig och subtil
tankelek. Där utspelades allt på det humana
planet; själva utredningen av det begångna
brottet tog mycken tid i anspråk, och makten
ansträngde sig ännu att tala samma språk som
rätten. Mellan Giraudoux’ "Elektra" och
Jean-Paul Sartres "Flugorna" ligger inte bara
utbrottet av ett världskrig och Frankrikes
nederlag utan också upprättandet av ett av historiens
blodigaste våldsregementen. Utrymmet tillåter
inte en närmare jämförelse mellan de båda
styckena, som eljest kunde vara givande nog;
vissa partier i Sartres pjäs synas rentav
utarbetade i diskussion med Giraudoux.
Sartres drama har emellertid blivit ett drama
om friheten, den yttre, nationella friheten men
också den inre friheten, friheten från
förnedrande skuldkänslor som gälla andra förseelser
än de verkliga: accepterandet av brottslingar
vid statsledningen, av nedbrytandet av
människans värdighet; friheten från de skrupler
som följa med den humana livsvärderingen,
men som måste läggas bort när det gäller att
bekämpa ondskan själv, om de inte skola bli
till underkastelse och ansvarsflykt; friheten
slutligen från alla förhoppningar och illusioner,
förmågan att orädd skåda rakt in i tillvarons,
själva den mänskliga existensens isande
intighet och ändå eller just därför finna sin väg,
sin handling, sin roll i de mänskliga
sammanhangen i kraft av Sartres teser, att förtvivlan
är en god utgångspunkt för handling och att
det mänskliga livet börjar på andra sidan
hopplösheten. På detta sätt glida politisk symbolik
och filosofisk ständigt över i varandra, och det
är inte gott att avgöra, var den ena slutar och
den andra tar vid.
Så mycket kan väl sägas, att det inte är svårt
att lokalisera det Argos, där spyflugorna,
likflugorna, erinnyerna växa sig feta av
samvetsnöd, förruttnelse och utspillt frändeblod, där
en usurpator mördat den rättmätige härskaren
och lever i skam med hans maka, där Elektra
drömmer om befriaren som skall komma, och
där Orestes smyger omkring under antaget
namn tills han undfår kraften att framträda
som den han är. Anspelningarna bli ibland så
direkta, att man häpnar över att stycket kunnat
passera den tyska censuren; så då Aigistos
bekänner alla de skändligheter han begått för
ordningens skull, och då det framkommer, att
den ohyggliga dödskulten är ett av hans
påfund för att hålla folket i schack — det är en
påminnelse både om nazismens s. k. dödszon
och om vissa kristna läger, som även i
Frankrike under högljudda beskärmelser över
privatsynder villigt tjänade maktens usurpatorer.
Och då Elektra förehåller den ännu tvekande
Orestes, uppfostrad hos borgare i Athen(!),
att han tycks ha valt skammen framför brottet
men till sist ändå skall tvingas att begå brottet,
så verkar det som en ren översättning av
Churchills berömda ord efter München: vi
hade att välja mellan vanäran och kriget, vi
valde vanäran och skola få kriget.
I styckets peripetier förefaller det mig dock,
som om den psykologiska motiveringen inte
räckte till och delvis ersattes med en filosofisk.
Jag skall noga akta mig för att försöka förklara
Sartres svårtillgängliga existentialfilosofi, men
detta gäller alltså den leda som Aigistos börjar
känna inför sin roll som samvetskvalens och
skräckens upprätthållare och ännu mer om den
centrala scen där Orestes blir medveten om sin
kallelse. När det "goda" visar sig bestå i
underkastelse väljer han det "onda". Men den
fundamentala och allbetvingande frihet som är män-
687
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
