Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
i pockande förtvivlan, och avspisas med minsta
möjliga skärv eller fösas i hårt kallsinne
tillbaka av dem som ännu ha det litet bättre och
vilja värja sitt. Hagar Olsson har nogsamt
lärt känna dessa dystra kollektivreaktioner
under den dubbla karelska folkförflyttningen.
Finns det någon annan instans för den
förföljde än att vädja till våldet? — Jägaren
Älg-Mats har berövats gård och brud av ondskan;
trängd sätter han hårt mot hårt och öppnar den
sniknes visthusbod för nöden, men övermannas
och blir dömd till spö. Åter flyr han från
bödlarna, och nu faller boven för hans puukko.
"Röva eller bli rövad — mörda eller bli
mördad — det är mänskans lag." Det långa straffet
för dråp väntar, men bruden väntar honom
också, och i en slutvision ser hon trots allt
mot ljuset, mot barnet, godheten och
morgondagen.
Det vore utan tvivel för hårdraget att i denna
kargt mörkskimrande dramatiska berättelse se
en genomförd allegori över Finlands hårda
öden under åren 1939—45; men ganska visst
är att den har starka rötter där, liksom i
historiska studier, i nordisk folkvisa och i Pär
Lagerkvists besläktade visioner, framför allt
"Bödeln", med vilket betydande verk Hagar
Olssons balladlegend för övrigt mycket väl tål
en jämförelse.
Den bibliskt apokalyptiska tyngden är ett
karakteristikan för stycket (och för Hagar
Olsson) men tillika en svårighet (för dem bägge).
Regien stod inför valet att dämpa och
balansera av den genom att tillvarataga det
grovkornigt folkliga, som också finns där, eller att
renodla den. Helge Wahlgren valde det senare.
Den trötthet, som då lätt nog kan övermanna
åskådaren, söker han parera genom visuella
och dynamiska medel: ett sällsynt väl
genomarbetat stumspel, effektfulla grupperingar och
en rytmisk växling mellan återhållet och
forcerat, entonighet och röstorkester, som endast
blir väl mekanisk och liksom alltför mycket
självändamål i längden. Carl Johan Ström
understöder honom med scenbilder som i sin
klärobskyr kunna erinra om rembrandtstavlor,
så suggestiva med enkla belysningsmedel, helt
olika den nyktra stofflighet han i några
uppsättningar i våras sökte verka genom.
Resultatet är en intressant, ja, betydande
föreställning, men inbjudande till flera invändningar,
av vilka den viktigaste torde vara att det hela
blivit alldeles för mycket av vision och
oratorium, ja, till den grad att man tidvis alldeles
tappar ur sikte den dock högst befintliga och
av författarinnan tillhandahållna, spännande
handlingstråden. Exempelvis när Mats flyr från
bödeln och denne skildrar tilldragelsen, tror
man minst det är fråga om det mystiska undret
i ett kyrkligt spel, i stället för att han lagt
benen på ryggen.
Att man skall få bevittna anmärkningsvärda
skådespelarprestationer är man numera nästan
självklart inställd på, när Helge Wahlgren står
för instruxarbetet. Margareta Bergfelt har
aldrig varit så alltigenom till sin fördel som
i denna återkomst efter lång bortovaro, och
Bertil Anderberg hade fått in några tonfall av
manligt lugn malmklang, som välgörande
berikade hans vanliga hetsade och pressade typ.
Yngve Nordwalls monumentala Sintramfigur,
Arne Nyberg som Lik-August, Gunnar Ekström
som en lagens predikare, Maria Schildknecht
samt debutanterna Ulla Zetterberg och
Ann-Mari Wiman vill man också gärna framhålla,
men mest av alla kanske Berta Hall, för hennes
praktfulla hårda bondmora, en överraskande
utvidgning av hennes typgalleri. Det fanns en
lång tid, då denna utmärkta skådespelerska
nödvändigt ansågs böra spela unga
intellektuella, litet kyliga kvinnor. Två så diametrala
fullträffar som i "Det ljusnar vid sjutiden" och
nu denna pjäs böra väl definitivt ha övertygat
om att hennes register har enormt mycket större
möjligheter. Ebbe Lindé
Barrabas av Nordahl Grieg. Svenska
Dramatikers Studio.
Att Svenska Dramatikers Studio öppnar sin
första fredssäsong med ett här ospelat verk av
den norske dramatikern Nordahl Grieg är en
lycklig gest. Den i kampen bortgångne diktaren
hör till dem som i första hand gjort sig
förtjänta av det befriade Nordens tacksamhet.
Men minnesföreställningen blev också en
ovanligt levande teaterafton, säsongens första i
huvudstaden.
"Barrabas" är ett drama av en ung, radikal
författare, skrivet 1927, men aktuellt genom sitt
tema: frihetskampen. Dess idéinnehåll bygger
väl delvis på de erfarenheter författaren gjort
under sin resa till Kina, även redovisade i
"Kinesiske dage". Men, som Grieg själv fram-
690
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
