Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
VÅR ofödde son av Vilhelm Moberg.
Göteborgs Stadsteater.
Vilhelm Mobergs nya pjäs är ett inlägg
i abortdiskussionen. Ingalunda något
överraskande eller kätterskt inlägg. Han predikar
att abortering är ett ont, enär den medför en
svår chock för kvinnan på det djupa planet
och dessutom risk för sterilitet; att följaktligen
den kvinna, som dräper livet i sitt sköte, i
grunden skadar sig själv, och att mannen är ett
kräk om han inte stöder henne i tvekampen
mot de sociala fördomarna. Härom äro numera
alla auktoriteter ense, från biskop Runestam till
fru Ottesen-Jensen. Detta hindrar inte att satsen
kan behöva upprepas — de 20 000 årliga
aborterna i vårt land tala sitt tydliga språk — och
att fru Ottesen-Jensen liksom biskop Runestam
har all anledning vara glad över
propagandahjälpen. Det sociala ämnet hade ej heller behövt
hindra att pjäsen kunnat vara ett gediget
konstverk, om det nämligen upplevats tillräckligt
intensivt och ställts i ny eller överraskande
belysning, eller åtminstone iklätts ord av den
ovedersägliga äkthetens prägel.
Det kan jag nu inte tycka är fallet.
Författaren uppbådar en ganska stor apparat. Han
ställer bredvid varandra en rak och kärnsund
kvinna, som emellertid begår felet att avvisa
sitt barn, och en själssjuk stackare, vars
moderlighetsvärme är det enda oförvirrade, och visar
upp hur den senare trots allt drar det längsta
strået. Han bygger ut med en detaljrik
lokalskildring (svensk folkskola på landet) och med
icke så litet ansatser till både detektivhistoria,
satir (barnafadern, en skramlande hurtfrisk
ABF-typ) och bondkomik. Ändå blir resultatet
i mitt tycke ganska tomt på det mesta, utom
longörer. Man behöver bara jämföra med Oskar
Braatens "Ungen", som ju egentligen har
samma tema, för att se hur överlägset det
senare stycket är i trovärdighet, enkelhet, kraft
och mänsklig värme. Felet med Vilhelm Moberg
är nog att han är för genuint svensk ej blott
i sina förtjänster. Det är naturligtvis ingen
tillfällighet att svensk film är som den är. Den
har stark frändskap med vårt folklynne, och det
har Vilhelm Moberg med. Schematisk
planläggning av ämne och effekter; en obönhörlig
intellektuell linje från början till slut, men
aldrig på en tum svårbegriplig nivå; stel
omständlighet utan rytm och forellsprång; ett
vädjande till känslosamheten då och då, ganska
grovt till och med, men med kallt nykter
beräkning. Den absolut motsatta stilsträvan
representeras av fransk film, eller Tjechovs dramatik.
Där blommar det och växer. Replikerna har
mystiskt liv inifrån, och sällsamma skuggor
stiger i opåräknade ögonblick fram ur
obeaktade mörka vrår i intrigen. Hos Moberg, som
hos svensk film och för övrigt hos det svenska
samhället på många sätt, är allt ordning och
reda i den vilda grad. Handlingen är
pedantiskt dammsugen. Resonemanget hänger strakt
i luften som brödstången i en gammal
bondstuga, och på den äro de torra replikerna
uppträdda, i lång rad, många, många, alla lika
ut-kavlade och platta och på något underligt sätt
med hål i mitten. En konst utan omedvetande
och undertoner. Såsom konst falsk.
Det sagda är formulerat som kritik, ty så är
det känt, men har väl också en positiv sida.
Folklighet kan ej frånkännas en författare med
så enastående anklang hos publik och
teaterledare. Och han har ju tidigare skrivit relativt
varmare och mer personliga saker. Många ha
för övrigt också gripits av denna
föreställning, som tangerar mycken hemlig erfarenhet
i salongen, hur den sedan i övrigt är, och där
tandemparet Ingrid Borthen—Gertrud Fridh ger
en uppvisning av sitt kontrasterande
kvinnopar, vilken visserligen enligt mitt förmenande
ej kan rädda helheten, men dock är en
tillgångspost i konkursmassan. Även ett par
bifigurer och några gruppscener få odisputabelt
uppföras på kreditsidan. Det räcker måhända
inför allmän domstol.Vad en sophisticated
high-brow sedan tycker, besvarar Moberg sannolikt
med förakt. På frågan varför han inte lika
gärna lagat en broschyr i ämnet kan han svara
att en pjäs är åskådligare, och när författaren
heter Moberg dessutom sannolikt når flera
personer. Det är skäl som äro svåra att gendriva.
Än flera komma att nås av budskapet, när det
hela blir film, och det kan näppeligen dröja
länge. Ebbe Lindé
Rövaren och jungfrun av Hagar Olsson.
Göteborgs Stadsteaters Studio.
Detta skådespels handling är halvt ballad
och halvt legend. Det finska hunger- och
koleraåret 1864 är dess mörka inramning. Eländiga
döende människoskaror driva kring knutarna
s, blm 1945 viii
689
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
