Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Ett lyriskt genombrott
ARNE NYMAN
Arne Nyman: Till en flyende. Bonniers 1945.
3:—.
Att det inom vår yngsta lyrik gnags rätt
tappert på benknotor från 20- och 30-talen, att
livskraften inte är stor, att de unga lyrikerna
förefaller att leva besynnerligt isolerade i
utkanterna av det moderna samhället och att de
saknar förmåga att skaffa sig publik utanför
ett begränsat kotteri, allt detta är ofta uttalade
halvsanningar, lätta att föra fram, svårare att
försvara. De trosvissa fanfarernas tid är i varje
fall förbi. Ångest och förintelselängtan
genomgår så gott som all modern poesi. Den känsla
av brytning och ödesdiger förvandling som
varje generation upplever, har i vår tid brutalt
skärpts genom världsomspännande krig och
otroliga uppfinningar. Lyrikern är i kanske
högre grad än andra konstnärer ett språkrör
för sin samtids livskänsla och denna livskänsla
skälver i detta ögonblick i sin rot. Dess kärna
bombarderas med osynliga partiklar. Dess
inriktning kommer kanske att radikalt förändras.
Det är ingenting att förvåna sig över om tidens
lyrik blir stammande och förvirrad. Den har
att ge uttryck åt idéernas sönderfall och åt ett
tyst, trevande uppbyggande av något nytt.
Att lyssna till Arne Nymans nya dikter är
att förnimma en röst ur en värld som skall
komma. Nymans tredje diktsamling betecknar
ett klart och betydelsefullt genombrott.
Konstnärligt når han högt, fast han ännu knappast
tycks fullt ha utnyttjat sina möjligheter. Hans
vers är varken vad form eller tankar beträffar
ny eller sensationell. Han står på en linje inom
vår lyrik som lättast markeras med namnen
Karin Boye, Hjalmar Gullberg och Johannes
Edfelt. Han är klar och melodisk, använder
strofformer som ger ingivelsen fritt spel men
föraktar varken rimklanger eller fasta rytmer.
Han lägger hellre upp en stor duk med risk
att han inte klarar kompositionen än han
begränsar sig till den fulländade miniatyren. Han
använder på ett beundransvärt självständigt
sätt stilgrepp som han lärt hos andra. Han är
orädd och hänsynslös. Han är med andra ord
en född lyriker.
Men det som pekar framåt i "Till en flyende"
är främst den livskänsla som bär upp dikterna
och som jag uppfattar som den nya tidens egen.
Den karakteriseras lättast genom att man tar
fasta på två dikter som skenbart är varandras
motsatser. I "Jaget" liknas personligheten vid
en smutsig och grå törnekrans kring
människans huvud. Med leda betraktar hon detta
signum för sin existens i sinnevärlden och
längtar efter den stund, då hon äntligen får
694
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
