Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
mening kan räknas till det biografiska
materialet. De tre korta berättelserna, "Sagan
om Värmlands prins", "Julklappsboken" och
"Björneborgarnas marsch", voro avsedda att
ingå i den nya volym av minnen från
Mår-backa, som Selma Lagerlöf planerade vid slutet
av 30-talet. De äro avrundade och färdiga små
mästerverk sådana som Selma Lagerlöf
åstadkom på ålderdomen, svala och friska i tonen
och hållna i de genomskinliga akvarellfärger
som voro denna ålderdoms särmärke.
"Prostfolket i Karlskoga" handlar om hur Selma
Lagerlöf genomgick sin
konfirmationsundervisning i Karlskoga prästgård och är ett vackert
äreminne över prosten Tullius Hammargren och
hans maka, vilken var Selma Lagerlöfs dyrkade
och beundrade faster Nana. De båda
prosapoemen från förra världskriget, "Mina händer"
och "Det är en stilla kväll i mitt arbetsrum",
tala i rörande ord om författarinnans vånda då
hennes inspiration och hennes skaparkraft
tycktes ha förtorkats av världsbranden och om
hennes glädje då den genius, som hon nämner
sin "själ", och som hon anropar som "o, du
allra heligaste, o, du, som ensam kan skapa,
du ingivelsens furste" återigen anmäler att han
tänker slå sig ned hos henne på allvar.
Reseminnena vittna i denna volym om den Selma
Lagerlöf som stod på höjden av kraft,
gravtalen, bl. a. över Sophie Elkan, Eva Fryxell
och Mathilda Widegren, vittna om åldringen
som tidvis kom att känna sig mycket gammal
och ensam. Dessutom markerar den långa
raden av dokument på ett mycket åskådligt sätt
hur den lagerlöfska berömmelsen växte, hur
representationsplikterna växte med den, och
hur människornas pretentioner på Selma
Lagerlöfs tid och krafter desslikes stegrades. Selma
Lagerlöf läser upp "Ett äventyr i Vineta" i
syföreningen i Landskrona, och hon håller
föredrag om den heliga gravens kyrka i
föreläsningsföreningen i Falun. Senare skriver hon
sin självbiografi för Les prix Nobel 1909,
uttalar sig om 1914 års psalmboksförslag, håller
tal i Svenska akademien, plågar sin hjärna
med allehanda bidrag till allehanda behj
ärtans-värda ändamål, och talar slutligen i radio till
Amerika.
Det finns mycket att beundra och mycket att
uppmärksamma i denna samling skärvor från
ett stort författarskap. Det finns den milda
fägringen hos åldringens minnen, det finns för-
mågan att teckna en lustig arabesk, det finns
en trött och jäktad människas aldrig svikande
älskvärdhet gentemot dem som menade sig ha
fordringar på henne. Det finns det spröda och
helgonskimrande armodet i "Meli", berättelsen
om den sjuka och dödsdömda lilla flickan, som
blev en sjuksköterska för varelser som voro
ännu mera vingbrutna och hjälplösa än hon
själv. Det finns den visionära klarsyn som år
1920 kom Selma Lagerlöf att skriva att det
som det gällde att rädda människorna från inte
var hunger eller nakenhet, inte förtvivlan och
sjukdomar, det var ödet att bli hjordvarelser,
som följa med i en flock utan en egen tanke
eller en egen önskan. Och det finns de två
kapitel till den planerade Sophie
Elkan-bio-grafien, som bära det sena årtalet 1940, och
som väcka ett djupt beklagande att Selma
Lagerlöf inte blev i stånd att fullfölja detta
verk, som hon i särskilt hög grad ansåg såsom
sin ålderdoms speciella uppgift. Den
fullständiga jämvikten mellan konstfullt arrangemang
och vardagsnär konstlöshet, den fulla
samstämmigheten mellan alla valörer och toner
göra dessa två små kapitel till konstverk av
rang. Och de ha dessutom den förmåga som
Selma Lagerlöf önskade att de skulle ha,
nämligen att väcka intresse för den lilla Soffi
Salomon, som sedan blev den Sophie Elkan, om
vilken Selma Lagerlöf i gravtalet sade att hon
hade "förstånd, vishet och snille mer än
vanliga dödliga", och om vilken hon i ett brev
skrev att hon var "något i hög grad ovanligt
och förtjusande".
Att läsa Selma Lagerlöf är alltid som att
lyssna till sorlet och bruset i ett jättestort
musselskal. Man vet att det man hör är ekot
av blodets gång i mänsklighetens ådror och
ekot av mänsklighetens hjärtas slag. Men hur
det gråa och oansenliga djur som bott i skalet
har burit sig åt för att skapa sin ekolabyrint
det säger skalet ingenting om. Genom Elin
Wagners Lagerlöfbiografi fick publiken veta
en del om det snäckdjur som hette Selma
Lagerlöf, och det uppenbarades att djuret inte var
fullt så grått och vardagligt som det hade blivit
ett axiom att tro. Nu har bibliotekarie Nils
Afzelius, vilken torde vara den bland alla nu
levande människor som har det största vetandet
om Selma Lagerlöfs författarskap, och om
vilken det under författarinnans livstid kunde
698
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
