Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Oktober. N:r 8
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som debuten, och man frågar sig om inte en
del av novellerna tillkommit tidigare än
romanen. Samlingen inrymmer en del tämligen
slätstrukna historier, vanligen med banal
kosmopolitisk miljö, vilken författaren icke kunnat
avvinna något större intresse. Förra hälften av
boken, som inrymmer en rad skisser från
Göteborg, är däremot betydligt bättre och antyder
övertygande att Wistrand kan när han vill.
I dess ofta raffinerat okonstlade berättelser
förs vi in i göteborgska stadsdelar, som endast
infödingen känner något så när, Haga och
angränsande trakter, dit turisten sällan kommer.
Ur de djupa befolkningslagren i dessa
brungrå distrikt plockar Wistrand några människor,
lurviga bohemer och obetydliga hantverkare,
presenterade i en lätt rysk halvdager, med
skenet från kafé Lyktan som en vänligt
blinkande centralpunkt. De små historierna rör sig
om vardagliga saker, en påver begravning, en
utebliven fästman, men Wistrands artistiska
raffinemang är så stort, trots enkelheten i hans
berättarstil, att han lyckas bibringa de små
skisserna en smula av den trollkraft, som gör
att man minns en berättelse eller en figur i
litteraturen. Hans farligaste fiende tycks vara
sentimentaliteten. Vanligen nyttjar han den
i små doser och med gott resultat, men ibland
blir proportionen för stor och då blir det hela
alltför gråtmilt. Stundom blir också tekniken
en smula för påtaglig, som i den för övrigt
utsökt komponerade historien om en
skär-slipares äktenskapsplaner och sorgliga slut.
Hugo Wistrand är emellertid en ovanlig
författare, och några av novellerna i "Minnenas
hus" bidrar, tillsammans med den lilla
romanen, till att man med intresse motser hans
nästa arbete.
*
Gentemot den estetiskt intresserade
experimentatorn Wistrand framstår Isaac Albert
Græns i sin debutroman "Zakarias" som en
robust ursprunglig berättarbegåvning. Hans
berättelse om fackföreningsmannen Zakarias
Feldt och arbetarrörelsens första kampår i
Ystad är tämligen obalanserad i
uppbyggnaden. Storstrejken 1909, som behandlas i
slutkapitlen, blir ingen effektfull kulmination, utan
boken bara ebbar ut, som strejken gjorde.
Innan dess har emellertid Græns hunnit visa
att han kan lägga upp ett dramatiskt avsnitt,
även om handlaget ännu inte räcker till för en
hel roman. Skildringar av mindre
arbetskon-flikter blir ofta under handlingens gång till
goda, något fristående noveller.
Personteckningen är mindre omedelbar,
arbetarkommunens utveckling dominerar. Men i bilderna
av Zakarias’ föräldrar har Græns med kärva
streck dragit upp ett par realistiska porträtt
av en sjuk och fattig gumma, med en enda
illusion kvar, hoppet om en vinst i Danska
klasslotteriet, och en supig gammal dragare,
som ännu vid sjuttio år baxar sina säckar i
hamnen, tills han slutligen knäcks psykiskt och
då går under även fysiskt.
Zakarias själv har många säkra och
övertygande drag. Han är en redlig arbetarledare,
men ingalunda idealiserad, utan utrustad med
åtskilliga små fel. Han snattar, han lutar åt
otrohet och han är personligen tämligen
ärelysten, åtminstone på gamla dar.
Den gamla staden vid Östersjön och det
kringliggande storgodslandskapet finns hela
tiden med i bakgrunden av Græns’ skildring,
och särskilt i början ger han sig tid att låta det
träda fram i verkningsfulla glimtar, månsken
på Ystads svarta och röda tak, en liten vit
torpstuga, omgiven av oändliga herrgårdsfält.
Motsättningen mellan fabrikanter och arbetare,
mellan storbönder och lantarbetare har numera
ofta skildrats i svensk litteratur. Även om
Græns’ knappa och verkningsfulla sätt att
relatera naturligtvis inte kan mäta sig med de mera
berömda föregångarnas, visar dock hans
naturliga berättarglädje att han har goda
förutsättningar att bli en bra författare.
*
Det kan man däremot inte med någon större
objektivitet säga om Erik Dahlqvist, vars
roman "Svartmylla" är en konventionell och
tämligen stelbent historia om en bondes
vantrivsel i staden och längtan åter till jorden.
Frånsett ett enstaka drag av sensualism i slutet
skulle "Svartmylla" säkert med glädje ha
accepterats på reaktionärt håll för tio, tolv år sedan
och förts fram som motvikt mot Lo-Johansson
och Moberg.
*
Olle Länsberg ger i "Restaurant Intim"
rapsodiska bilder från innandömena i en stor
restaurang. Boken äger reportagemässigt vissa
704
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0720.html
