Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Vid sidan av gruvdriften utgjorde
naturligtvis fisket, fågel- och sälfångsten de viktigaste
näringsfången, och författarinnan har bl. a.
genom intervjuer med äldre ortsbor samlat
ihop ett intressant material rörande metoder
och redskap. De gamla gårdarna och torpen
har fått utförliga beskrivningar, med en skymt
här och var av deras invånare, och den andliga
odlingen, representerad av kapellet och skolan,
har fått sin historik. Till slut kommer ett par
kapitel om öns fauna och flora med grundliga
förteckningar över där iakttagna växter och
fåglar. Författarinnan har satt punkt för sin
skildring vid 1880-talet. Hon tycks alltså mena
att det var före den tiden ön var ett paradis,
en säkerligen ganska disputabel åsikt, om man
försöker se med invånarnas ögon. Det är
naturligtvis för sommargästerna som ön fått
karaktär av paradis, och det icke minst intressanta
hade varit att få en inblick i, hur stockholmarna
upptäckte Utö och i vad mån detta påverkat
utvecklingen i olika avseenden. Boken om Utö
är en smula rapsodisk, men den är full av
intressanta detalj uppgifter och utgör som
helhet ett vackert och värdefullt tillskott till
hembygdslitteraturen. Thure Nyman
Kortare anmälningar
Clas Gullman: Bröllopet i Kanarp. Gebers
1945. 7:50.
Pseudonymen Clas Gullman fortsätter att
leverera kultiverade underhållningsromaner,
hållna i en vårdad, lite spetsig stil med
omisskännliga inslag av akademisk jargong. Den här
gången har han bearbetat
fort-comme-la-mort-motivet och satt om det till hemmasvenskt
sommarlustspel : den medelålders mannen, som
förälskar sig i sin ungdomskärleks dotter. Alan
Spira, docent i nordiska språk, världserfaren
•epikuré och spirituell konversatör, är en figur
som man tror på samt avgjort en angenäm
bekantskap att göra. Med nöje följer man
honom på den västkusteskapad varunder han
besöker sin gamla flamma, numera välbeställd
om ock något tyranniserad prästfru, och blir
ohjälpligt fast för hennes äldsta dotter.
Kärlekshistorien har charm och behag och är
invävd med roliga och intelligenta samspråk,
i vilka den tjugoåriga flickungen dock framstår
som en alltför mogen sparring partner åt den
trevlige docenten. Hennes pappa, den
nazistiske schartauanprästen, är otäck, men sådana
djur finnas, det vet varje västsvensk. Men då
den cyniska penningbrackan Berthold
Sederstam göres till representanten för en
"elementärt och onyanserat tänkande socialism"
(s. 191), inför vilken den högt bildade
kulturliberalen skulle stå sig slätt, hoppar man till
och måste påyrka lite elementär rättvisa; sagde
herre företräder ju tvärtom konservatismen
i dess mest motbjudande avart. Annars var det
rätt — och boken fyller mer än väl den uppgift
författaren ställt sig, att bereda läsaren ett par
timmars roande förströelseläsning.
Holger Ahlenius
Inga Collins : "Jag känner dina gärningar..."
Bonniers 1945. 7:50.
Inga Collins’ "Jag känner dina gärningar..."
är en bikt- och bekännelsebok i dagboksform.
Å ena sidan behandlar den något som närmast
kan rubriceras som en häftig och förlängd
pubertetskris med hysteriska symtom, trånad,
grubbel, syndakänslor, botbegär och en
krampaktig iver att göra goda gärningar. Å andra
sidan är den en skildring av brytningen mellan
två olika typer av kristendom. Den ena typen
är den som dagboksskriverskan, Vera, lär
känna i den prästgård på västkusten som är
hennes barndomshem, en kysk och förtegen
kristendom, som anser att religionen inte är
något som man "babblar om med vem som
helst" och att vägen till frälsning helt enkelt
och beprövat heter nådens ordning. Den andra
typen är den som Vera som skolflicka och
studentska kommer i kontakt med i mötes- och
föreningskretsar där man diskuterar religion
och sexualitet, talar om Livet med stort L,
svärmar för att "utvecklas personligt" och
krampaktigt och anspänt vill söka Gud, med
tonvikten lagd på ordet vill. Författarinnan
synes sympatisera mest med mötes- och
föreningskristendomen, och hon ställer sig
tydligen inte direkt avvisande gentemot en sådan
företeelse som oxfordrörelsen. Det oaktat har
porträttet av Veras fader, den strängt
schar-tauanske kyrkoherden, tecknat som det är med
tydlig ambivalens, blivit det mest levande i
boken, och det oaktat kan en skildring av ett
sommarmöte för kristliga gymnasister av den
som inte är trakterad av slika ting mycket väl
714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
