Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Karin Stjernholm: Persika och påfågel. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIN STJERNHOLM
med tårar. Vad kan man göra för den där lilla
stackarn? Ge henne någonting som hon skulle
bry sig om? Verkligen bry sig om. Tofflorna
till exempel. De var mycket söta. Alla brukade
säga: Sådana underbara små tofflor du har,
Lilian! Ta av sig tofflorna och räcka dem över
stängslet, för att få henne att se lycklig ut?
Tårarna gled kittlande nerför kinderna.
Fantastiskt! Men det var sant. Hon grät... Det
måste Axel få veta. Jag kan sitta i timtal och
lyssna på dem. Och jag gråter... Tårarna
faktiskt störtar ner.
— Entsetzlich! sade hon. Schrecklich!
— Det är min syster som heter Ari! Jag
heter Bori. Och vad heter ni?
Bori... Men det måste vara förnamnet.
— Lilian, svarade hon förvirrad. Tänk om
någon av fruarna man träffade på bjudningar
skulle komma fram och säga: Jag heter Tora.
Och ni? —Lilian. Alla människor skulle skratta
ihjäl sig... Det stod ett högt grässtrå nära
bredvid henne. En nyckelpiga var just i färd
med att klättra uppför den tunna gröna
stjälken. Den stannade och famlade i luften med
frambenen. Hon sträckte fram sitt finger
framför den.
— Lilian... Ett sådant vackert namn. Wie
eine Blume... Bori satt tyst en stund. Så
fortsatte hon: Sent på kvällen när vi hade lagt oss,
vi låg på golvet och hade de där långa
sidenklänningarna på oss, var det någon som kom
och ropade på mig och sa åt mig att jag skulle
gå till fönstret. Min far stod utanför. Han var
klädd i randig röck och randiga byxor ... Han
hade en liten mössa på huvudet... Jag skulle
just börja prata med honom. Men då kom de
och förde bort honom. Det var sista gången jag
såg min far... Det stora gråbleka ansiktet
rörde sig sakta fram och tillbaka på den smala
halsen. Sedan stod det stilla och närmade sig
tätt intill nätet. Tror ni jag får se honom igen?
— Naturligtvis. Det är klart.
— Tror ni? Men de har kanske sänt honom
ins Krematorium. Det var så många som blev
sända dit. De visste inte alls om det. De fick en
handduk var och trodde att de skulle bada. Men
när kranarna skruvades på var det inte vatten
utan gas. Fast det var bara i början förstås. På
slutet visste alla att de skulle till gasen.
(Jag vill inte höra på allt det här ... Tårarna
rann fortfarande och Boris ansikte var en stor
suddig fläck bakom nätrutorna. Det känns som
om jag skulle kräkas. Precis som när Axel
berättade saker från sjukhuset förr i världen —
alla de där fattiga. Och så luktade de alltid illa.
Men då kunde man i alla fall säga: Var tyst!
Jag står inte ut! Och så teg han. Men jag kan
inte säga att hon skall tiga ... Och så mycket
som jag har att tänka på själv. Naturligtvis får
jag inte tag på något annat än vildand — och
den eviga laxen. Och så en dålig
serverings-hjälp. Jag måste komma ihåg att ringa till
byrån i tid, så att jag inte får en sådan där
som förra gången — som tappade
majonnässkeden i golvet...) Du skulle höra dem berätta,
skulle hon säga till Axel. Det är precis som en
film.
— Å — ni gråter, Lilian, sade Bori plötsligt.
Och det är min skuld. Jag har fått er att gråta.
Men det ville jag inte. Jag vill att ni skall vara
lycklig. Det är skönt att det finns människor
som är lyckliga. Som ingenting vet...
— Det var så förskräckligt... Jag kunde
inte hjälpa det. Men det är över nu...
Flickan nickade.
— Ja, det är över nu. Det är sant.
— Och ni skall börja på ett nytt liv ...
Varför lät allting så meningslöst och ihåligt? Ein
neues Leben ... Som raden av ihåliga
bubb-landen när man sänker ner en tom flaska i
vatten.
Flickan nickade igen.
— Ja visst. Men nu har jag ingen kvar. Det
blir svårt. Min mor blev jag skild från nästan
genast. Hon var så gammal. De förde henne
nog till krematoriet med detsamma. En gång
734
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
