Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Karin Stjernholm: Persika och påfågel. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PERSIKA OCH PÅFÅGEL
såg jag henne efteråt. Men det var inte hon.
De tog ju från oss våra kläder när vi kom. Vi
fick de där långa sidenklänningarna i stället.
Ibland fick vi också tillbaka kläder som de
tagit, om det inte var mycket fina plagg som
de själva ville ha. Men det var aldrig våra egna
kläder vi fick utan andras. Jag såg min mor
långt borta. Hon gick med ryggen mot mig,
men jag kände så väl igen hennes klänning,
både tyget och modellen, hon hade låtit sy den
hos en sömmerska hemma, och vi hade hjälpt
henne att ta ut en modell i en journal. Jag
sprang efter henne och ropade allt vad jag
kunde: Ma-ma! Ma-ma! och det var en sådan
trängsel och hon var så långt borta, jag trodde
inte jag skulle få tag i henne och därför ropade
jag så högt jag förmådde. Till slut hann jag
fatt henne och tog henne i armen. Och så vände
hon sig om. Då såg jag att det inte var hon.
Det var någon som jag inte alls kände. Hon
hade ett runt enfaldigt ansikte och hade mist
alla framtänderna. Jag kan se hennes ansikte
mycket tydligt framför mig fortfarande. De
hade givit henne min mors kläder. Jag började
gråta högt som barn gråter. Jag kunde inte
hjälpa det...
Ja, det var som en film. Eller en dröm. Hon
hade haft sådana där drömmar ibland. Hon
sprang efter Axel längs en lång, lång gata ...
Och när hon till slut hann upp honom och han
vände sig om var det en annan.
— Jag har drömt det, sade hon allvarligt.
Jag har drömt likadant. Man springer efter
någon så fort att man knappt kan andas. Någon
man vill tala med eller så. Och så, när man
kommer fram, är det en annan. Det är så
hemskt. Och när man vaknar... Jag brukar
alltid gå upp och äta smörgåsar. Det hjälper
faktiskt...
Men man blev tjock. Jes hade sagt till henne:
Nu får du verkligen snart börja hålla diet.
Men det mesta var säkert korsetten. Under hela
kriget hade det varit likadant... O, Gud, vad
hon hatade de där hemska allvarliga ögonen.
Det var precis som om det vore damm på
dem. (Nu glömde jag ju ändå att säga till om
ramarna!)
— Ari och jag höll ihop hela tiden. Det var
Boris långsamma lite hesa röst. Hon drog ut
på slutstavelserna och tänkte sig ofta länge om
innan hon fann de rätta orden. Vi var aldrig
från varandra. Ari var tre år yngre än jag. Hon
var liten och smärt och hade mörkt hår. Fast
i lägret hade hon ju inget hår ... Hon avbröt
sig. Å! utbrast hon. Påfågeln! och hennes
ansikte lyste upp.
En av påfåglarna stod mitt på gräsplanen
med uppfälld stjärt. De blåa metalliska
fjädrarna blänkte i det skarpa solljuset. Den vände
sig långsamt med de långa stjärtspröten
böljande bakom sig. Sedan stod den stilla och gav
ifrån sig ett högt skärande skrik. Från
rabatterna kom en tung doft av buxbom och rosor
som påminde om doften på en kyrkogård. En
bris gled genom rönnen vid stängslet. Bladen
frasade sakta mot varandra, som siden.
— Hur kommer man igenom sådant där?
Men vi fick så mycket brom i maten. Man visste
inte riktigt vad som hände... På slutet när
ryssarna kom fick vi flytta från det ena stället
till det andra. Tyskarna släpade oss med sig.
Vi fick inte stanna kvar, vi skulle med. I tre
dagar gick vi utan någon mat. Det snöade och
var mycket kallt. Snön var nästan en meter hög
på marken. Vi blev spända som hästar för
tunga kärror. Kvinnorna som hade uppsikt över
oss piskade oss för att vi skulle gå. Det var det
som höll liv i oss. Vi var tvungna att röra på
oss. De som inte var spända för vagnarna satte
sig ner på vägkanten och frös ihjäl. Några
ropade efter oss att vi skulle ta dem med. Men
vi kunde inte. Vi kunde knappast klara oss
själva. Ibland skyfflade någon ett par spadar
snö över dem som hade frusit ihjäl... Vi
hade inga kappor, bara en schal eller filt att
svepa om oss. Snön la sig i tjocka drivor på
735
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
