Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Henry Olsson: Fru Lenngrens anonymitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRU LENNGRENS ANONYMITET
Nordenflychts fotspår, och redan 1774
jämfördes hon också i ett par hyllningspoein direkt
med "vår svenska Sappho".
Det var emellertid si och så med den franka
självmedvetenheten. När fru Lenngren skrev
"Tekonseljen" var hon kanske ännu inte
särskilt hemmastadd i konsten att laga till en sås,
men man har ett bestämt intryck av att hon
tyckte det var en brist, och denna känsla växte
med åren. I ett versbrev april 1779, året innan
hon gifte sig, förklarar hon: direkt: "jag går till
min natur och könets gräns tillbaka", och i en
fyra år senare dikt "Till mamsell S***" har
den revolterande skaldinnan gjort en
fullkomlig helomvändning. Hon varnar här
uttryckligen för poesiens lockelser:
Var med din sälla oskuld nöjd!
Sök ej att Pindens spetsar skåda ...
Vet, min Salime, på denna höjd
Är man med kjortlar uti våda!
Kvickheten om kjolarna erinrar om en
anekdot, som Franzén berättar i sin självbiografi
och som även citeras av Warburg. I ett
förtroligt lag hemma hos fru Lenngren hade någon
låtit förstå hur mycket hon i sin poesi
överträffade fru Nordenflycht. "’Ack! Nej’, svarte
hon. ’Jag har aldrig vågat mig utom hus, men
se Fru N. tog sig före det, i sin stubb av
rosen-kattun till och med, tåga över Bält.’ Därvid
stod hon upp från stolen, bredde ut sin
klädning och spatserade över golvet. Hennes min
och ställning därvid voro obeskrivligt komiska."
I den kvicka och ironiska dikten "Dröm" med
dess svar på Gyllenborgs ode till hennes ära
gjorde hon poesi av lustigheten. Hon låter här
fru Nordenflycht, skaldinnan som besj ungit tåget
över Bält, yttra om sin yngre medtävlarinna:
Mitt snille på ett vidsträckt fält
Gjort färder, som man vet, ej korta,
Och fört mig bort längst över Bält.
Och hon ... är nästan aldrig borta.
I dikten "Dröm", 1798, framställer sig fru
Lenngren konsekvent’som en häpen och brydd
ingeny vid sidan av den äldre skaldinnan, som
stod på toppen av sin tids bildning, som hade
läst Bayle och skrivit kvinnans försvar mot
Rousseaus angrepp på hennes konstnärliga och
intellektuella möjligheter. Sedan fru
Nordenflycht hade framlagt "Fruntimrets försvar" mot
Rousseau hade emellertid rousseauismen varit
i stark frammarsch, och den döda sibyllan
hade blivit rätt avhånad. Den svenska Sappho,
som enligt traditionen hade dränkt sig i bäcken
vid Lugnet, började te sig lite smått löjlig, och
i de talrika pressdiskussionerna fick de
frigjorda kvinnorna gärna sina slängar. Fru
Lenngrens versbrev visar att hon hade en
anmärkningsvärd känslighet för omgivningens
domar och lätt tog intryck. Trots att hon
mycket senterade poesiens glädjeämnen, hade
hon tydligen fått ett livligt mtedvetande om
yrkets vanskligheter. Kanske ville hon helt
enkelt inte vara "vår svenska Sappho". Detta
är åtminstone en rimlig förklaring till hennes
övergång från självmedveten emancipation till
ängslig anonymitet.
Men den egentliga förklaringen ligger dock
på ett djupare plan. För att förstå fru
Lenngrens sensibilitet och överhuvud få blick för
hennes utveckling måste man ta hänsyn till
hennes barndomsupplevelser. Fru Lenngrens
barndomsmiljö har traditionellt tecknats i de
ljusaste färger, och tydligen har där funnits
ett starkt idyllinslag, ett element av torftighet,
arbetsamhet och förnöjsam lycka. Ännu under
Atterboms studenttid kvarlevde i Uppsala
berättelser om docenten Malmstedts harmoniska och
sangviniska sinnelag. Förtjust över sin husliga
sällhet mitt i all fattigdom brukade han tillropa
studenter, som sökte honom för att få råd i sina
ekonomiska bekymmer: "Gift er, gift er, gubbe
lilla!" Hemmet var varmt religiöst och
tillhörde en herrnhutisk fromhetstyp, som tycks
ha varit mera ovanlig på platsen. Malmstedt
omfattade nämligen en tro, vars egentliga
anhängare annars fanns i Stockholm, en av
743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
