Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Artur Lundkvist: Amerikansk litteraturanalys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
allt som hänt i litteraturen från och med
Rousseau. Benhård dogmatiker, viljedyrkare
och moralist misstrodde han människan djupt
och dyrkade ordningen, ansträngningen och
svårigheten för deras egen skull. Möre hade
en helt annan känsla för litteratur men lät
den dock alltid stå tillbaka för det moraliska
intresset. Den kristna ordning han kämpade för
var en förhårdnad dröm om en förverkligad
platonsk idealism. Humaniströrelsen kring de
gamla kämparna åstadkom en del rabalder men
avslöjade snart sin reaktionärt yrvakna
karaktär. Några av anhängarna drevs mycket riktigt
av sin disciplinlängtan ända ut i fascismen.
Av de författare som den moderna
frigörelsen och Mencken i synnerhet bidragit att göra
berömda är Cabell den som Kazin
obarmhärtigast reducerar. Sakrosankt efter
beslagtagandet av hans bok "Jurgen" blev Cabell
tjugutalets tommaste legend, en retorisk, kraftlös
diktare av substanslösa fantasier. När man väl
fått upp ögonen för den pretentiösa
självbelåtenheten i hans konst blir den berömda
stilen enbart löjlig, och bakom de kultiverade
kulisserna finner man absolut ingenting.
Herges-heimer slipper lindrigare undan: en artistiskt
helhjärtad hovmålare åt de rika, drunknande
i död dekoration. Anderson vann en kuriös
triumf som var oskiljaktig från hans
misslyckande: en ursprunglig visionär som bara
nådde glimtar av klarsyn. Genom en
egendomlig viljans förlamning stannade han vid ett
ständigt famlande och stammande kring det
amerikanska vardagslivets hemligheter, dess
fördolda skönhet och mystik. Om Lewis heter
det träffande att han framställde sin tid så
utomordentligt att han uppslukades av den och
blev osynlig. Han gjorde succé till döds: hans
figurer blev allmänna symboler, barriären
mellan hans böcker och den amerikanska
livsföringen försvann fullständigt, tills han kom att
framstå mera som ett allmänt inflytande än som
en författare. Detta utgör ironien i hans väl-
diga framgång. Av periodens författarinnor sätts
Ellen Glasgow framför Willa Cather. Den förra
har skapat en rad tragikomedier som är
skarpsynta studier i social upplösning från Söderns
ledande stat, Virginia. Willa Cather har främst
visat sin starka bundenhet vid en tradition,
positivt framträdande i pioniärskildringarna,
negativt i hennes senare historiska romaner.
Åt "den förlorade generationen" ger Kazin
inte bara hetsig glans utan också ovanlig
reliefverkan. Scott Fitzgerald uppställs som
generationens mest berömda symbol, tjugutalets "golden
boy", ungdomsrevoltens historieskrivare, själv
förtrollad av tidsstämningen och dömd att snabbt
bli dess offer. Han återgav som ingen annan de
stormiga festerna, det överflödande välståndet,
men också tomheten och desillusionen inunder.
Av samtiden betraktad som en lysande
impro-visatör uppskattas han nu som en teknikens
mästare. "The Great Gatsby", utpekat som det
verk genom vilket hans namn alltid ska leva,
ger i gripande symbolisering den amerikanska
succéhistoriens inneboende tragik. För
Hemingway däremot kom konsten från början att tjäna
självbevarelsen. Han kontrasterade krig och
liv, devalverande det ena med det andra, så att
livet bara blev en annan form av krig. Genom
sin konst kunde författaren bli överlägsen
omständigheterna och som konstnär få betydelse
genom sin ärlighet, sitt mod, sin vilja att
uthärda. Hemingway ställde sålunda en stor
konst i tjänst åt en strängt begränsad livssyn.
Hans nedfrusna idealism och romantik fick
framträda först under inbördeskriget i Spanien,
men hans roman därifrån blev, enligt Kazin,
en ansträngd och ofrivillig tillämpning av hans
i grunden anarkiska individualism. Denna värld
av människor i kamp var för stor för
Heming-ways synsätt, han kunde inte undgå att
förminska och sentimentalisera den. Hans
diktning utgör slutligen bara en halv triumf, en
triumf inom en trång, lokal, våldsam värld som
den aldrig är överlägsen.
760
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
