Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Stolpe: Litterär Pariskrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERÄR PARISKRÖNIKA
Man kan som ett allmänt intryck fastslå, att
det är de medelålders och äldre författarna,
som nått högst under krigsårens Frankrike.
Historien om Les éditions de minuit är
spännande och uppbygglig — jag skall återkomma
till den i en särskild artikel —, men ett faktum
är, att Vercors’ böcker är ganska enkla — den
bästa är den relativt okända korta skissen "Un
songe" —, och att LOUIS Aragons
mångomtalade litterära insats visar sig vara ytterst
blygsam1; varken han eller Paul Éluard är
någon skribent av rang.
Bland de yngre skribenterna låter Francois
Mauriacs son Claude Mauriac mycket tala om
sig. Han var mycket grön, då han skrev sin
första bok "Introduction à une mystique de
l’enfer" (1938); de två böcker han utgett i år,
"Aimer Balzac" och studien över Jean Cocteau
vittnar inte om någon större mognad eller ens
talang.
Däremot är det förbluffande vilken position
Franqois Mauriac för närvarande intar: hans
ypperliga ledare i Figaro är landets utan
jämförelse mest uppmärksammade journalistik.
Mauriac, den demonridne, ständigt tvekande,
upprivne, har blivit "un prince de 1’esprit",
påminnande om Barres i hans stora tid. Det
är, som om all hans tvekan vore försvunnen:
den kristne mystikern har funnit sig själv
i kontakt med verkligheten; ur den ångest, som
speglas i hans lilla volym för Les éditions de
minuit, "Le cahier noir", har han kämpat sig
fram till kraft och klarhet, och i detta nu är
han Frankrikes främsta stämma. Trots sin
ivriga politiska och journalistiska verksamhet
— han har dock nyligen lämnat
national-fronten — har han hunnit utsända flera böcker.
Dramat "Les mal aimés", som alltjämt går på
Comédie-Fran^aise, är visserligen ett påfallande
svagt stycke, men ett högintressant verk är
1 En biografi och en antologi över Aragon är
utgiven av Claude Roy i serien "Poètes d’aujourd’ hui",
1945.
hans helgonbiografi "Sainte Marguerite de
Cortone", som lika mycket behandlar honom
själv, och den samling av politiska ledare, som
han kallat "Le båillon dénoué". Det är i Figaro,
som den första öppna kritiken av de skandalösa
förhållandena i de tyska fånglägren i
Frankrike publiceras — överhuvud kämpar Mauriac
på ett lysande sätt för Frankrikes ära och
tvekar icke att ta upp polemik med Stalin själv.
Georges Duhamel skriver likaledes
regelbundet i Figaro, men alls icke i samma
suveräna stil som Mauriac. Duhamel sympatiserade
men samarbetade knappast med Les éditions
de minuit. Han har under kriget skrivit ett
par band på sina memoarer och dessutom dels
samlat sina artiklar under kriget, "Chronique
des saisons amères" (1940—43), dels
publicerat en liten programskrift, kallad
"Civilisation fran^aise" (1944); den senare är hans
bidrag i ett större verk, "La France
immor-telle", ännu outgivet, där alla Frankrikes största
lärde och författare gemensamt hyllar
Frankrike och dess civilisatoriska uppgift.
En annan av jättarna i fransk litteratur,
Paul Claudel, har väckt uppseende genom
sin insats i den fantastiska process, som slutade
med att Charles Maurras kastades i fängelse.
Läser man Claudels sista volym, "Poèmes et
paroles durant la guerre de trente ans" (1945),
som innehåller hans samlade versproduktion
under de båda världskrigen, upptäcker man
lätt orsaken till att hans ställning väckt så
mycken undran och så många missförstånd.
I likhet med t. ex. Henri Massis — men i
motsättning mot de lika ivriga katolikerna Jacques
Maritain och Georges Bernanos — tog Paul
Claudel ställning för Franco — eller åtminstone
mot det röda Spanien — under inbördeskriget.
I hans sista bok finns en dikt, "Aux martyrs
espagnoles", som ger klart besked. Där hyllas
de elva biskopar och sextontusen präster, som
det röda Spanien mördade. I ordalag, som
måste förvåna var och en, som icke vant sig
765
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
