Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Stolpe: Litterär Pariskrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERÄR PARISKRÖNIKA
reprendra son æuvre à travers la victoire. Dieu
fasse que, par elle, notre civilisation au corps
prodigieusement accru re^oive, comme disait
Henri Bergson, le supplement d’äme dont elle
a besoin pour survivre et pour servir vraiment
Findéracinable aspiration à la justice et à la
liberté qui ne fait qu’un avec la dignité de la
personne humaine."
Henri Massis är försvunnen, hans Revue
universelle nedlagd, och ingen kan med
säkerhet säga om han fortfarande finns i livet.
Förmodligen har han spelat ut sin roll; kanske är
det därför jag i ett antikvariat för en
spottstyver kan tillhandla mig hans sällsyntaste skrift
"De Lorette à Jerusalem". Men även en annan
av Frankrikes ledande kritiker, sydamerikanen,
boxaren, racerbilisten och filosofen Ramon
Fernandez, anses illa komprometterad. Det är
skada, ty han har under kriget skrivit tre böcker
av mycket hög valör, den bästa existerande
Proustbiografien, en skarpsinnig bok omBarrès
och en mycket levande och originell "Itinéraire
fran^aise", ett slags genomgång av klassiska
temata i Frankrikes äldre och moderna
litteratur. Denis de Rougemont, den schweiziska
protestantismens finaste kritiker, författaren
till det geniala verket "L’amour et l’Occident",
har nyligen (1944) utgett en samling essayer,
"Les personnes du drame", behandlande bl. a.
Ramuz, Claudel, Gide, Kafka och Kierkegaard.
Jacques Madaule, som skrivit den bästa ana-
lysen av Claudel, har publicerat en alldeles
färsk analys av "Le nationalisme de Maurice
Barrès" samt två band essayer under titeln
"Reconnaissances".
Helt nyligen har också utkommit två kritiska
verk, som båda borde kunna intressera den
svenska publiken. Det ena är författat av ingen
mindre än den permanent koleriske Julien
Benda och heter "La France byzantine, ou le
triomphe de la littérature puré"; det är ett
i stor stil upplagt generalangrepp mot icke
bara linjen Mallarmé—Valéry och —
naturligtvis — Gide utan också mot Giraudoux,
Suarès och surrealisterna. Bokens underrubrik,
"Essai d’une psychologie originelle du
littéra-teur", antyder dess andra tema; i detta
sammanhang har Benda otvivelaktigt ting av värde
att säga. Grundmisstaget i samtida fransk
litteratur är enligt Benda föreställningen, att
litteraturen skulle utgöra en specifik aktivitet,
med egna mål och egna lagar; dikten vägrar
att underkasta sig de allmänna lagar, som gäller
för tanken, samhället och människan: därav
dess tomhet. — Nästan raka motsatsen hävdar
den ytterst subtile kritikern Jean Paulhan
i sin sällsamma och skarpsinniga bok "Les
fleurs de Tarbes ou la terreur dans les lettres",
den språkligt svåraste franska bok jag efter
Proust haft i min hand: många fransmän
påstår sig icke ana, vad författaren åsyftar. Dessa
två uppgörelser med ny fransk litteratur visar,
att fransk kritik ännu lever, även om den efter
stormästaren Albert Thibaudets bortgång icke
har någon representant av verkligt format.
767
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
