Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
diktverk. Här i upptakten finns en
berättar-kraft och en dramatisk förmåga, som man
endast är van vid att finna hos de
anglosach-siska berättarna. I vissa stycken har Widén
lyckats hålla sig på denna nivå romanen ut.
Man fascineras av skildringen av denna
sällsamma folkvandring. Några av författarens
gestalter är formade med en sådan
fantasikraft att de ger visioner av det skedda,
framför allt bröderna Jätte, vars namn och
kroppsstyrka kommer oss att tänka på en
urgammal folkstam, som bryter upp från en bygd
där den bott i tiotusen år. Författaren ger
också en övertygande tolkning av vad man
skulle kunna kalla utvandringens gåta. Varför
lämnade de egentligen hemlandet? Kunde de
inte gissa sig till att de skulle få slita mer ont
där ute än i Sverige, att de skulle få utstå alla
nybyggarens vedermödor? Det är mycket
möjligt att de klarsynta insåg detta, säger Widén,
men det fanns en väsentlig skillnad. "Jo,
därför att all j ord är upptagen i Sverige, så att den
som vill odla jord och inte har råd att köpa
en gård måste bli torpare... Här finns det
ännu fri jord, som kan förvärvas av var och en
som har ett par kraftiga armar."
I några av scenerna från det nya landet
håller författaren alltjämt stilen. Det gäller
främst koloniens upplevelser som helhet,
kampen mot kölden, mot gräshopporna,
vedermödorna med det nya kyrkobygget, slitningen
mellan amerikaniseringen och de svenska
traditionerna. Och så det vanliga nybyggarödet.
Innan de for var Amerika Kanaans land, nu
blir barndomsbygden Zion med gator av gull,
och "tinnarna i de frälstas stad dominerades
av Stormåkras kyrktorn, sådant de mindes det
från avskedets stund". Men att skriva en roman
om ett kollektiv är ett svårt företag. Det krävs
ett individuellt drama, som skall bära upp det
episka händelseförloppet. Detta, som började
så lovande i upptakten, sjunker tyvärr ihop till
en rätt kraftlös kärlekshistoria med en fjäskig
happy end. Vad som räddar huvudpersonen,
prästen Allander, från att bli ett litterärt
misslyckande är hans religiösa konflikter, hans
jakobsbrottning, när kolonien hotas av
gräshoppor.
Ett kraftprov har utan tvekan Albin Widén
åstadkommit. Att han förlyft sig beror kanske
på att han stått på prisbestämmelsernas
vacklande podium. Töre Zetterholm
Leendet och skrattet
Ebba Theorin-Kolare : Gudagåvan.
Wahlström & Widstrand 1945.
7:50.
"Jag har citerat H. C. Andersen, Frans G.
Bengtsson, Wilhelm Busch, G. K. Chesterton,
Charles Dickens, Anatole France, Olle
Holmberg, Klara Johanson, Samuel Johnson, Jean
Paul, Voltaire, Zetterström & Son och många
andra som har utövat kvickheten eller som har
begrundat dess väsen. I tre huvudavsnitt,
sjutton underavdelningar med lika många
underunderavdelningar har jag vänt och vridit på
mitt ämne och belyst det ur psykologiska,
sociala och allmänmänskliga aspekter. Und bin
so klug als wie zuvor! Vilket omfattande
kulturhistoriskt stoff har jag inte bakat in! Ingen
skall förevita mig att ha legat på latsidan. Men:
jag ser en syn. En och annan av de surmulne
i landet kommer att finna bokens disposition
plottrig därför att han hade väntat sig ämnet
behandlat efter ’den litterära estetikens strama
schema’; han kommer också att säga att jag
har ordat för mycket om den förtrampade
kvinnan och den sällsynt råe mannen; att min
anti-nazism skulle ha fått bättre gadd om den
inte hade stuckit fram så ofta; att mångt och
mycket i min undersökning påminner om våra
intensivt uppskattade och svenskt kultiverade
radiodebatter där den allra vanligaste
människan får vädra sina åsikter om våra mest
brännande problem; att doften av väl
uppvärmt soffhörn från sekelskiftet blir lite för
påträngande på en del sidor; att humor inte
är samma sak som kvickhet (och det var ju
om kvickheten ...); att maskulina kvinnor
någon gång har lämnat bevis på att de förstår
humor men att deras systrar, de
kvinnligt-kvinnliga, inte förstår så mycket av humor, och
helt naturligt, därför att humor som bekant är
en högst allvarlig sak; att Kärleken, Madame,
förvisso är något stort och fint; att Don Juan
är den ende karl i mänsklighetens historia som
inte har gjort sig löjlig i kvinnosällskap; att
jag har alldeles rätt däruti att svensken är en
anekdotberättare men sällan någon humorist;
att fransmannen är ironiker men inte så ofta
humorist; att kvickheten i sanning är något
mystiskt, som inte ens låter fånga sig i
trettiosju avdelningar i den mest ambitiösa bok."
793
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
